Ella Rumpf, skådespelaren som filmvärlden aldrig slutar upptäcka

Ella Rumpf

Photo: Quejaytee / CC BY 4.0, via Wikimedia Commons

Född	4 februari 1995 Paris, France
Yrke	Skådespelare
Känd för	Raw, Marguerites teorem, The Divine Order
Priser	César · Lumière Award for Best Female Revelation · Swiss Film Award for Best Actress · European Shooting Star, Berlinale

Ella Rumpfs karriär rymmer ett märkligt bokföringsfel. Hon blev ett ansikte som festivalpubliken inte kunde glömma som storasystern i Julia Ducournaus Raw, hon som lär sitt vegetariska syskon att bita. Ändå fortsatte hon i åratal att presenteras som ett nytt fynd: ett namn på César-akademins lista över årets unga talanger, en European Shooting Star på Berlinalen, en av Unifrances unga talanger att hålla ögonen på. När Césarpriset för mest lovande kvinnliga skådespelare till slut kom belönade det en rolltolkning som inte liknade något av de vildsinta flickporträtt som gjort henne känd – och gick till en skådespelare som redan hade arbetat på fyra språk. Frågan hennes karriär nu ställer är vad hon blir när branschen slutar behandla henne som ny.

Hennes schweiziske far hade lämnat civilingenjörsstudierna i Zürich för att läsa filosofi vid Sorbonne, där han träffade hennes franska mor. Familjen flyttade till Zürich kort efter att dottern fötts i Paris och slog sig ner i stadsdelen Oberstrass, där fadern arbetade som psykoterapeut. Hon växte upp med schweizertyska och franska som modersmål. På en Steinerskola fick hon som ung tonåring rollen som Julia, och kort därefter gav den tyska regissören Friederike Jehn henne en roll i Draussen ist Sommer. Erfarenheten ledde henne till London och Giles Foreman Centre for Acting.

Den första bilden många fick av skådespelaren, som föddes i Paris den 4 februari 1995 och utbildade sig i London mellan 2013 och 2015, var ett rakat huvud. I Simon Jaquemets Chrieg spelade hon Ali, en hård och vildvuxen tonåring, och rollen gav henne en nominering till Swiss Film Award för bästa kvinnliga biroll. I Raw, som vann FIPRESCI-priset i Cannes och Sutherland Trophy i London, spelade hon Alexia, veterinärstudenten som väcker en aptit hos sin syster – spelad av Garance Marillier – som ingen av dem kan kontrollera. I Jakob Lass Tiger Girl, inspelad enligt hans egna FOGMA-regler och med mycket improviserad dialog, fick hon titelrollen: en kvinna i Berlin med ett basebollträ och inget intresse av att be om lov, mot Maria Dragus. Filmen fick premiär i Berlinalens Panorama Special. Samma säsong spelade hon den upproriska Hanna i Petra Volpes Die göttliche Ordnung, Schweiz bidrag till Oscarsgalan.

Nu handlade det om bredd. I Guillaume de Fontenays Sympathie pour le diable, som utspelar sig under belägringen av Sarajevo, spelade hon Boba mot Niels Schneiders krigsreporter Paul Marchand. Rollen gav henne publikpriset vid Festival Jean Carmet i Moulins och, 2020, utmärkelsen European Shooting Star, vars jury berömde hennes kameleontlika mångsidighet. Samma år spelade hon Fleur Salomé, ett ungt ungerskt medium, i Netflix- och ORF-serien Freud, som invigde Berlinalens serieavdelning. I Lindenberg! Mach dein Ding spelade hon Susanne, Udo Lindenbergs första kärlek, som han skrev in i låten ”Cello”, och för sin roll i Lorenz Merz Soul of a Beast nominerades hon till Swiss Film Award för bästa kvinnliga skådespelare.

Även engelskspråkig tv hittade henne, men alltid ute i bildens kant. Hon spelade Contessa i två avsnitt av den tredje säsongen av Succession, Polina i nio avsnitt av Tokyo Vice tillsammans med Ansel Elgort och Rachel Keller, och Eurydice i ”The Song of Orpheus”, ett enskilt avsnitt av den andra säsongen av The Sandman.

Vändningen kom på franska och i tystnad. I Anna Novions Marguerites teorem, som visades i Cannes 2023, spelar Rumpf en doktorand i matematik vid École normale supérieure, där hon arbetar med Goldbachs förmodan under ledning av en professor spelad av Jean-Pierre Darroussin. Hennes tillvaro rasar samman när ett fel upptäcks i avhandlingen. Här finns inget basebollträ, inget blod och inget rakat huvud: bara en ung kvinna som tänker i bevis och måste lära sig att leva utanför dem. 2024 gav rollen henne Césarpriset för mest lovande kvinnliga skådespelare, Lumièrepriset för årets kvinnliga genombrott och Swiss Film Award för bästa kvinnliga skådespelare.

Césarpriset säger också något avslöjande om hur branschen har sett på henne. Redan sju år tidigare fanns hon med på akademins långlista över årets unga talanger för Raw, men priset kom till slut först när hon var 29, efter mer än ett decennium av arbete. Löftetiketten hängde kvar eftersom hennes bästa roller gång på gång dök upp i filmer som själva betraktades som upptäckter – debutfilmer och festivalfavoriter snarare än kommersiella filmer som ger en etablerad position. Hennes engelskspråkiga arbete har inte ändrat på det: tre serier, samtliga med biroller. Och den tidiga raden av vilda, fysiska kvinnor riskerade att cementera en viss typ. Det krävdes en roll byggd på stillhet för att visa att intensiteten var ett val, inte ett register.

Efter Césarpriset har hon gång på gång valt debuterande filmskapare. I Alice Douards debutfilm Des preuves d’amour, som valdes ut till Critics’ Week i Cannes 2025, spelar hon Céline. År 2014, kort efter att Frankrike öppnat äktenskapet för samkönade par, måste Céline adoptera dottern som hennes fru Nadia, spelad av Monia Chokri, väntar och samla in femton vittnesmål för att bevisa att hon kommer att bli en bra mamma. I Alice Winocours Couture, som hade premiär i Toronto och gick upp på franska biografer i februari 2026, spelar hon Angèle, en makeupartist som arbetar med visningarna under Paris modevecka och vill skriva. Hon är berättarrösten i en av filmens tre historier, vid sidan av Angelina Jolie och Anyier Anei. I grekisk-schweiziske Harry Lagoussis debutfilm Novak spelar hon Louise, mot Zlatko Burić som en åldrande neurovetare.

Den senaste av debutfilmerna är Sarah Arnolds L’Espèce explosive, som hade premiär i Frankrike den 7 oktober 2026 efter att ha visats under Cannesfestivalens Directors’ Fortnight, där den belönades med Europa Cinemas Label. I ett hörn av nordöstra Frankrike, där vildsvin har ställt bönder mot jägare, spelar hon Stéphane, gendarmeriets nya psykolog, mot Alexis Manentis nyss förflyttade utredare.

Nästa premiär tar ett större grepp. Alexandre Smias Jupiter, som visades utom tävlan i Venedig i september, får fransk biopremiär den 18 november 2026. Det är en thriller om en kärnvapenkris, förlagd till bunkern under Élyséepalatset, med Denis Ménochet, André Dussollier, Reda Kateb och Dominique Blanc. Rumpf spelar en diplomatisk rådgivare. Screen Daily tyckte att filmen var spännande men saknade nyanser. Därefter återvänder hon till Schweiz via den längsta tänkbara omvägen. I oktober rapporterade Variety att Andrea Štaka hade gett henne en roll i Ibicaba: O Paraíso Prometido, en filmatisering av Eveline Haslers roman om schweiziska emigranter på brasilianska kaffeplantager. Där spelar hon en ensamstående mor som lämnar Schweiz 1855 i hopp om ett bättre liv, tillsammans med Júlio Andrade och Ana Flávia Cavalcanti. Det är en huvudroll i en berättelse från hennes eget land, och ingen kommer att kunna kalla henne ett nyfynd.