Rymdfilmen har i sextio år berättat samma historia: uppdraget är triumfen, återkomsten är fullbordan, offret är värt vad det kostar. Proxima berättar inte den historien. Alice Winocours tredje långfilm börjar exakt där de andra slutar — i månaderna innan uppskjutningen.

Sarah (Eva Green) har valts ut för ett ettårigt uppdrag på den internationella rymdstationen. Förberedelserna vid Europeiska astronautcentret i Köln filmas med nästan dokumentär precision. Parallellt: Stella, den sjuåriga dottern som bor hos Thomas (Lars Eidinger), Sarahs ex-partner, och som förstår mer än hon borde om vad ett år av frånvaro innebär. Mike Shannon (Matt Dillon), den amerikanske kollegan, är det funktionella motstycket — en man vars lugna visshet om uppdragets värde fungerar som spegel för Sarahs ambivalens.

Green spelar kontroll som den högsta ansträngningen. Sarah är inte kylig — hon är en kvinna som lärt sig att bära det emotionella priset utan att det syns. Sprickorna i den professionella ytan är exakta: en paus före ett samtal, ett grepp som håller en sekund för länge. Zélie Boulant svarar som Stella med den raka intelligens som bara de bästa barnrollerna rymmer.

Sandra Hüller gör en liten men precis insats som en tysk kollega som redan gjort den anpassning Sarah fortfarande motstår. Kontrasten är inte slumpmässig.

Andra akten drar ut på sina ställen. Det kontemplativa tempot är ett medvetet val, men det kräver tålamod utan att alltid ge proportionell utdelning. Slutsekvensen löser in investeringen.

Proxima hävdar att rymdkino systematiskt missade sin viktigaste historia. Det handlar inte om att lämna jorden. Det handlar om vad man lämnar när man gör det. Alice Winocour och Eva Green driver det argumentet med precision och disciplin — utan det ordnade slut som systemet de skildrar aldrig var utformat att producera.