Det finns ett ögonblick, tidigt, då Ben Sanderson bestämmer sig för att dricka ihjäl sig och filmen helt enkelt tar honom på orden. Ingen intervention kommer. Ingen vän iscensätter en räddning. Farväl Las Vegas är byggd på den vägran: den ser en man montera ner sig själv och en kvinna som älskar honom ändå, och den ber aldrig någon av dem att bli någon bekvämare. Mike Figgis förvandlar det som kunde ha blivit en dyster varningsfilm i folkupplysningens namn till något långt egendomligare och mer gripande — en kärlekshistoria mellan två människor som, med full insikt, kommer överens om att inte rädda varandra.

Nicolas Cage spelar Ben, en Hollywoodmanusförfattare som redan förlorat jobbet, äktenskapet och värdigheten när vi möter honom; allt som återstår är begäret. Cage ger sig hän åt rollen med en fysisk ärlighet som fortfarande skakar om — darret i händerna, den fuktiga glansen hos en man som ständigt befinner sig tre glas bortom redighet, charmen som blinkar till gång på gång som en trasig neonskylt. Det är en gestaltning utan ett uns av fåfänga, och den gav honom en Oscar för bästa manliga huvudroll. Tre decennier senare är den fortfarande måttstocken han mäts mot.

Elisabeth Shue, som Sera, ger filmen dess andra halva och kanske dess modigare insats. Sera är en sexarbetare i Las Vegas som tar in Ben, och Shue avvisar varje klyscha rollen bjuder in till — hon spelar henne vaksam, rolig, sårad och fullkomligt herre över sina egna val. Bandet som uppstår mellan dem är inte frälsande och handlar egentligen inte om sex; det är en pakt av accepterande. Han säger åt henne att hon aldrig, aldrig får be honom sluta dricka, och hon går med på det. Shue nominerades för bästa kvinnliga huvudroll och möter Cage scen för scen.

Elisabeth Shue som Sera i Farväl Las Vegas — Elisabeth Shue som Sera, rollen som gav henne en Oscarsnominering.

Figgis, som kom ur musiken och musikvideon, filmar allt detta på kornig Super 16, så att neonet flyter ut och rummen känns heta och trånga, upplysta av bordslampor och kasinoglöd. Han komponerade själv en stor del av det rökiga, nattliga jazzpartituret, och filmen rör sig i dess rytm snarare än efter handlingens taktslag. Det avgörande: han vägrar döma. Det finns ingen moraliserande röst, ingen sociologi, ingen föreläsning i tredje akten; kameran stannar i ögonhöjd med två människor och låter ömheten och fasan dela samma bildruta.

Den vägran att blunda har en källa. Filmen är en bearbetning av John O’Briens halvt självbiografiska roman; han tog sitt liv kort efter att ha fått veta att boken skulle bli film. Figgis har sagt att produktionen bar känslan av att arbeta utifrån ett slags avskedsbrev, och den tyngden finns i varje bildruta — detta är ingen berättelse om beroende betraktad från säkert avstånd, utan en berättad inifrån.

Det som håller Farväl Las Vegas vid liv långt efter att vågen av nittiotalets prestigedraman ebbat ut är just dess brist på tröst. Den tror inte att kärlek botar någonting; den tror att kärlek kan vara verklig även när den inte gör det. Filmen fick fyra Oscarsnomineringar — Cages vinst plus nomineringar för Shue, för Figgis regi och för hans bearbetade manus — men dess rykte vilar mindre på statyetterna än på hur helhjärtat den ger sig hän åt sin egen dystra, generösa premiss.

Det är, för tydlighetens skull, en tung tittning, och inte filmen för en skör kväll. Men den är också en av de ärligaste kärlekshistorier amerikansk film frambringade under sitt årtionde, och den finaste filmen om drickande just därför att den egentligen inte handlar om drickande — den handlar om vad människor är beredda att acceptera hos varandra när de slutat låtsas att de går att laga. Oumbärlig, med en varning bifogad.

Fakta. Regi och manus av Mike Figgis, efter romanen av John O’Brien. Med Nicolas Cage, Elisabeth Shue, Julian Sands och Valeria Golino. Foto av Declan Quinn. 111 minuter. United Artists / MGM, 1995.