Rian Johnson har aldrig kunnat lämna genrerna i fred. The Guardian påminner om att debuten Brick (2005) flyttade en mörk 1940-talsnoir till en solig kalifornisk gymnasieskola, och att Looper (2012) gjorde en tidsresehistoria till en dyster betraktelse över våld som lösning på problem. I Knives Out går Johnson tillbaka till rötterna. Filmen är en uppdaterad hyllning till de Agatha Christie-deckare han älskade som barn, och till de självmedvetna filmatiseringarna där Peter Ustinov leder en stjärnspäckad ensemble genom en labyrint av mord. Efter Star Wars: The Last Jedi (2017), som splittrade publiken och retade upp delar av fansen, är det en helt annan sorts film, och Casey Moviemania beskriver resultatet som den sorts stjärntäta mordgåta som Hollywood knappt gör längre. Ensemblen består av elva skådespelare, och redan namnlistan lovar mycket.

Intrigen är klassisk. Deckarförfattaren Harlan Thrombey (Christopher Plummer) hittas död med avskuren strupe morgonen efter sin 85-årsfest. Polisen, med löjtnant Elliott (LaKeith Stanfield) och polismannen Wagner (Noah Segan), ser ett självmord, men privatdetektiven Benoit Blanc har anlitats anonymt och tror inte på det. Harlans släkt har gott om skäl att önska honom borta, och The Guardian beskriver dem hånfullt som ett gäng ”självgjorda överpresterare”. Chris Evans spelar familjens svarta får Ransom och osar enligt tidningen av privilegier; han hördes dessutom gräla med farfadern kvällen före. Michael Shannon spelar Walt, vars förlagsförmögenhet hänger på Harlans växlande välvilja, och The Guardian noterar att rollen går mot Shannons vanliga typ. Don Johnson är svärsonen Richard, som tidningen kallar en Trump-lik skräckfigur med vandrande blick. Toni Collette spelar livsstilsguruns Joni i en ton som The Guardian jämför med Gwyneth Paltrow och hennes Goop. Katherine Langford finns med som Meg bland de misstänkta, men hon får minst att göra av barnbarnen.

Ingen i släkten bär ändå filmen så mycket som Ana de Armas. Hon spelar Marta Cabrera, Harlans sjuksköterska och vårdare, som enligt The Guardian har en ”kräkreaktion på osanning”: hon kräks när hon ljuger. Det är ett knep som ger både komik och spänning, eftersom hon bara kan ge svar som är sanna men ofullständiga. Hon går med på att hjälpa Blanc, men döljer det som kan peka ut henne. När testamentet läses upp visar det sig att hela förmögenheten tillfaller henne, till släktens bestörtning. Ransom hjälper henne därefter att fly, men får henne samtidigt att berätta för honom vad som hänt. Casey Moviemania skriver att Johnson ger henne betydligt mer speltid än de övriga och kallar rollen hennes bästa sedan Blade Runner 2049 (2017). Jag håller med: hon är en riktig huvudroll i en film som lätt hade kunnat drunkna i namn.

Daniel Craig är motvikten. Hans Blanc är en gentlemannadetektiv som The Guardian beskriver som cigarrökande och myntsnurrande, med en vräkigt överdriven sydstatsaccent som Ransom döper till ”CSI-KFC”. Casey Moviemania ser en Hercule Poirot-lik gestalt som är både kvick och charmig, även om recensenten säger sig ha behövt tid för att vänja sig vid dialekten. Accenten är en del av Blancs charm lika mycket som av hans komik. Craig spelar rollen stort och överdrivet, och just därför fastnar den i minnet.

Samtidigt har det stora persongalleriet ett pris. Casey Moviemania påpekar att Jamie Lee Curtis, Don Johnson, Toni Collette och Michael Shannon närmast är utökade cameor, och att recensenten hade väntat sig lika mycket speltid åt dem för att motivera namnen på affischen. Invändningen är rimlig, även om recensenten samtidigt medger att insatserna gillas. The Guardian kallar dessutom Curtis insats som äldsta dottern Linda hennes karriärbästa, en Linda som inte kan låta bli att tänka på pappas lekar och vänta på den stora avslöjandet.

Knives Out har lästs som en granskning av klasskamp, ekonomisk ojämlikhet, invandring och ras i dagens USA, och den läsningen har stöd i själva uppställningen: en familj som kallar sig självgjord men lever på Harlans pengar, och en ung kvinna som vårdat honom och som till sist är den enda som står i testamentet. Budskapet ligger i handlingen och inte i några tal. The Guardian sammanfattar det väl: Johnson spänner intrigens fjädrar med synlig njutning, men inget av det skulle bita om vi inte brydde oss om figurerna.

Johnson skrev manuset på sex till sju månader efter The Last Jedi och producerade tillsammans med sin långvarige medarbetare Ram Bergman. Inspelningen pågick från oktober till december 2018 i Bostons förorter, med en budget på 40 miljoner dollar, finansierad av MRC och skattelättnader från delstaten Massachusetts. Nathan Johnson har komponerat en klassisk orkesterscore, inspirerad av hans och regissörens favoritpartitur för symfoniska filmer. Filmen hade premiär på Toronto International Film Festival den 7 september 2019 och nådde amerikanska biografer den 27 november. Den drog in omkring 312 miljoner dollar, och National Board of Review och American Film Institute valde in den bland årets bästa filmer. Den nominerades till tre Golden Globes, en BAFTA och en Oscar för bästa originalmanus, och har följts av Glass Onion (2022) och Wake Up Dead Man (2025).

Leonard Maltin skriver att filmen aldrig är tråkig och att den bjuder på en klassisk sorts underhållning, och Roger Ebert kallar den en av de mest renodlat underhållande filmerna på flera år. Det är lätt att förstå varför. Craigs CSI-KFC-accent, Evans lättsamma privilegium och Armas Marta, som kräks vid varje lögn och ändå ärver allt, gör Knives Out till en deckare som tar sin genre på allvar och ändå skojar med den.