Det börjar med en man som går ensam på en förortsgata i mörkret. En bil glider fram. Han känner faran, försöker fly, men dras in i bilen och förs bort. Scenen är knapp och nästan ordlös, men sätter tonen för Jordan Peeles debutfilm Get Out — en film som är lika mycket politisk röntgenbild som renodlad skräckhistoria.

Daniel Kaluuya spelar Chris Washington, en svart fotograf som åker upp till Rose Armitages familj i upstate New York. Allison Williams är Rose, hans vita flickvän vars föräldrar till en början framstår som överkompensatoriskt vänliga. Catherine Keener och Bradley Whitford spelar Missy och Dean Armitage med oroväckande lugn, medan LaKeith Stanfield dyker upp i en kortare men minnesvärd roll som Logan King, en svart man vars beteende är svårt att tolka. Kaluuya bär filmen på sina axlar: han förankrar Chris i en konkret rädsla och förvirring som gör varje scen trovärdig. Williams balanserar oskuld mot ondska med en precision som gör hennes slutliga avslöjande effektivt chockerande.

Peeles regi är skarp och medveten. Han använder ljudet av en sked som rörs i en tekopp för att inducera hypnos — en enkel detalj som förvandlas till en stark symbol för det psykologiska förtryck filmen utforskar. När Chris faller in i det ”sunken place” — en mörk tomhet där kroppen lamslås — är det inte bara ett visuellt trick utan en metafor för hur svarta kroppar och röster historiskt har osynliggjorts.

Filmen drog in 259,9 miljoner dollar mot en budget på 4,5 miljoner och möttes av universell beröm vid premiären. Kritiker noterade Peeles förmåga att blanda skräck, humor och social kritik i ett sammanhang som kändes nyskapande och angeläget. Filmen nominerades till fyra Oscars, inklusive bästa film, och vann för bästa originalmanus. Manuset utsågs sedermera till det bästa under hela 2000-talet av Writers Guild of America West — en utnämning som säger mer om skriptets precision och ambition än vad de flesta hyllningar mäktar med.

Manuset håller samman det hela. Det rör sig säkert mellan skräck och social kommentar utan att tappa fart. Scenen där gästerna på Armitage-familjens tillställning deltar i en tyst auktion på en bild av Chris — som om han vore ett föremål att förvärva — är ett av filmens mest krypande ögonblick. Den pekar rakt mot hur svarta kroppar har objektifierats genom historien. Ytan är en thriller om en man som inser att han är fångad i ett hem fullt av mörka hemligheter. Djupet är en kommentar om ras, klass och makt.

Men Get Out är inte utan brister. Vissa scener känns onödigt utdragna, framför allt när Chris försöker fly från familjen Armitage. Det finns ett ögonblick mitt i slutakten där spänningen tillfälligt tappar tag innan den byggs upp igen. Och medan Peeles regi i det stora hela är stark, är några av de tekniska valen tveksamma. Ljuddesignen är effektiv men emellanåt för påträngande, och musiken tenderar att understryka känsloläget lite för ivrigt snarare än att låta scenerna tala för sig.

Det som verkligen lyfter filmen är Kaluuyas prestation. Han ger Chris en djup mänsklighet som drar in publiken i varje skrämmande ögonblick. Williams imponerar också, i synnerhet i scenen där hon avslöjar sig som en del av familjens planer — hennes mimik skiftar från oskyldig till iskall på ett ögonblick.

Get Out bär sin beteckning som skräckfilm, men Peele skriver och regisserar som om han vet att genren alltid har handlat om samhällets mörka rum. Det är en debut som inte frågar om lov.