Det börjar med ett klipp där Kevin Hart, i rollen som sig själv, sitter vid ett talkshowbord och förklarar att han vill bli en actionhjälte – inte bara en komiker. Det är en scen som säger allt: här är en man som är beredd att satsa hela sin karriär för att bli tagen på allvar som något mer än en komiker. ”Die Hart” är en film om ambition, identitet och den absurda resa det innebär att försöka bli något man inte är.

Eric Appel har tagit den första säsongen av den kortlivade Quibi-serien och klippt samman den till en spelfilm, ett experiment som inte alltid lyckas. Handlingen följer Hart när han, efter att ha blivit utfrusen från Hollywoods A-lista efter ett uppmärksammat talkshowutbrott, får chansen att spela huvudrollen i en actionfilm regisserad av européen Claude Van De Velde (Jean Reno). För att förbereda sig skickas han till Ron Wilcoxs (John Travolta) hårda bootcamp för actionstjärnor – en plats där han måste lära sig att slåss, springa och överleva.

Det som fungerar är Hart själv. Han har en naturlig karisma som gör det lätt att tycka om honom även när hans rollfigur är på sitt mest frustrerade. Balansen mellan komedi och drama bär stora delar av filmen, och det är tack vare Harts förmåga att göra sin egen desperation både rolig och igenkännbar. Nathalie Emmanuel som Jordan King ger också en stark prestation, särskilt när hon avslöjar sin brittiska bakgrund mitt i handlingen – ett ögonblick som får hela hennes tidigare skildring att te sig som en medveten prestation, precis det tema om att alltid spela en roll som filmen i övrigt bara antyder.

Men filmen har problem. Strukturen känns fragmenterad, ett arv från dess ursprungliga format som korta episoder gjorda för mobila skärmar. Scenerna hoppar mellan olika genrer och tonlägen utan att alltid hitta sammanhang. En scen där Hart tränar med Travolta kan vara rolig, men följs sedan av en seriös diskussion om karriärsval – övergången känns abrupt, ett tempo som fungerade i tvåminuterslängder men som blir stötigt utsträckt över en hel spelfilm.

Originaliteten är begränsad. ”Die Hart” försöker blanda actionkomedi med satir på Hollywood-branschen, men det blir mer kaotiskt än nyskapande. Scener där Hart utmanas av andra aktörer, som Josh Hartnett och Jean Reno, har potential men utvecklas inte tillräckligt. Jean Reno är särskilt intressant som den europeiska regissören Claude Van De Velde, men hans roll blir mer en karikatyr än en välutvecklad person. Även Travoltas Ron Wilcox stannar vid en ytlig mentorsfigur; konflikten mellan honom och Hart fördjupas aldrig bortom det första motståndet. Hartnetts medverkan som sig själv, en före detta elev på samma bootcamp, antyder en skarpare satir över branschen som filmen sedan aldrig riktigt utforskar.

Som actionfilm fungerar det inte riktigt. Stuntarna och stridsscenerna saknar spänning eller originalitet – de känns som standardiserade moment snarare än något som drivs av handlingen eller karaktärernas utveckling. En scen där Hart måste klara ett fysiskt test är till exempel inte lika spännande som den borde vara, eftersom vi aldrig får se hans rädsla eller tvivel på djupet.

Produktionshistorien bakom ”Die Hart” är närapå lika intressant som filmen själv. Serien skapades ursprungligen för Quibi, en streamingtjänst som lade ner verksamheten mindre än ett år efter lanseringen, innan rättigheterna fördes vidare till en annan tjänst. Att en serie tänkt för korta mobilklipp sedan klipptes om till en sammanhållen spelfilm förklarar mycket av den ojämna rytm som präglar slutresultatet – vad som fungerade i småportioner blir tröttsamt när det ska bära en hel filmlängd.

Till slut blir ”Die Hart” en film om Kevin Harts önskan att bli något annat. Men den lyckas inte helt med att övertyga oss om varför det är viktigt. Actionscenerna saknar spänst, satiren förblir spretig, och den känslomässiga kärnan i Harts resa når aldrig den tyngd som manuset tycks sikta på.