Det Jack London skrev 1909 var inte riktigt en roman — det var ett slutgiltigt uppgörande. En halvt självbiografisk dissektion av en man som sliter sig ur fattigdomen med ren intellektuell kraft, bara för att upptäcka att den borgerliga värld han arbetat så desperat för att ta sig in i inte har något att erbjuda. Pietro Marcello förstod det innan han flyttade en enda scen från San Francisco till Neapel.

Transpositionen är inte kosmetisk. Marcello kopplar om historiens politiska kretsar: Londons kustlinje förvandlas till Italien under mellankrigstiden, och Martin Edens ensamma individualism får en tragisk dimension som originalet bara kunde antyda. Luca Marinelli spelar Eden som en man som läser allt han kan och ändå inte kan läsa de historiska krafterna som samlas runt honom. Hans bildning är verklig; hans blindhet, total.

Fotografen Francesco Di Giacomo filmar i 4:3 och blandar 16mm-korn med arkivmaterial från neapolitanska arkiv. Arkivmaterialet är inte dekoration: det förankrar Martins individuella historia i en kollektiv historia som han vägrar att delta i. Varje arbetarmarsch och fabrikssång som dyker upp i de sepiafärgade inslagen påminner tittaren om att filmens argument är politiskt, inte bara psykologiskt.

Luca Marinellis prestation är det centrum runt vilket filmen organiserar hela sin moraliska tyngd. Han tilldelades Volpi Cup för bästa skådespelare i Venedig, och priset är välförtjänt utan förbehåll. Marinelli spelar Edens förvandling — från knappt läskunnig sjöman till publicerad författare till uttömd kändis — utan en enda falsk ton. Det han förmedlar mest övertygande är inte ambitionen utan kostnaden för den. Scenen där Eden inser att framgången gjort honom osynlig för sig själv spelas i absolut tystnad och är bland de mest förödande i italiensk film under detta sekel.

Martin Eden är inte en lättillgänglig film. Den är lång, avskalad och håller tittaren på ett avsiktligt avstånd. Men den avskalade stilen är precision, inte kyla — och i den sista bilden ankommer allt som hållits på avstånd utan förvarning. Jack London dog vid fyrtio, ett år efter romanens utgivning. Pietro Marcello förstod vad London inte riktigt kunde formulera om sin egen skapelse, och skillnaden mellan de två verken är måttet på filmens bedrift.