Alla helgons blodiga natt börjar med ett mord som aldrig motiveras. Carpenter filmar scenen ur Myers ögon — ett sexårigt barn som utan förvarning knivmördar sin syster — och det är chockande hur effektivt det förvandlar gärningsmannen till en kraft snarare än en person. Det enda Carpenter ger oss om Myers är frånvaron av en förklaring.

Femton år senare har Myers rymt från mentalsjukhuset och återvänt till sin hemstad Haddonfield, där han nu förföljer tonårsflickan Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) och hennes vänner. Carpenter håller spänningen uppe med en minimalistisk regissörshand, där långa mörka korridorer och tomma hus laddas med outtalad fara. Hans kamera följer Myers med ett lugn som gör varje plötslig rörelse eller knivstöt ännu mer chockerande.

Carpenters eget soundtrack är en annan avgörande faktor. Den enkla men hypnotiserande melodin skapar en känsla av oundvikligt öde, och det återkommande temat för Laurie ger henne en sårbarhet som gör hennes rädsla ännu mer gripande.

Men filmen är inte utan svagheter. Dialogerna kan vara klumpiga, och karaktärerna förefaller ibland statiska. Laurie är visserligen en stark huvudperson, men hennes vänner har få skiftningar bortom att vara offer. Dessutom drar filmens slutscen ut på tiden, vilket riskerar att förstöra den spänning som byggts upp under filmen.

Alla helgons blodiga natt var ett omedelbart genombrott för både Carpenter och Curtis. Filmen producerades med en budget på endast 300 000 dollar men blev en av de mest lönsamma oberoende filmerna någonsin, med en total intäkt på 70 miljoner dollar. Den kritiska mottagningen vid släppet var blandad men övervägande positiv. Roger Ebert jämförde den med Psycho (1960) och kallade den en ”absolut obarmhärtig thriller” — ett omdöme med fyra stjärnor som speglar filmens oavvisliga kraft. Filmen har sedan dess vunnit status som en genreklassiker, och dess prägel syns i nästan varje slasherfilm som kommit därefter.

Filmens stora styrka är hur atmosfär och tystnad samverkar för att generera rädsla snarare än chock. Den minimalistiska regin, där mycket lämnas osagt, ger åskådaren utrymme att föreställa sig det värsta — och det man föreställer sig är nästan alltid mer skrämmande än det som faktiskt visas. Melodin förstärker den effekten: den cirklar utan att lösa sig och är svår att skaka av sig.

Jamie Lee Curtis levererar en imponerande debut som Laurie Strode. Hennes roll som den bestämda men sårbara tonåringen har gjort henne till en ikon inom slashergenren. Donald Pleasence, som spelar Dr. Samuel Loomis, ger också ett minnesvärt framträdande med sin intensiva och ibland nästan fanatiska jakt på Myers.

Det som i dag kan läsas som en svaghet — de endimensionella bifigurerna, de haltande replikerna — speglar till stor del vad slashergenren var 1978: ett ritualmönster med definierade roller snarare än en karaktärsstudie. Annie och Lynda existerar för att kontrastera mot Laurie, inte för att berätta egna historier. Det är en genrekonvention som Carpenter förhåller sig till medvetet, snarare än ett berättarmässigt misslyckande.

Carpenter och producenten Debra Hill lade med sina begränsade medel grunden för ett helt subgenre. Formspråket — maskerad gärningsman, en antagonist som tycks osårbar, ett fåtal unga offer med en enda överlevare — kopierades omedelbart och präglar skräckfilmen än i dag. Library of Congress’ val att föra in filmen i National Film Registry 2006 som kulturellt, historiskt och estetiskt betydelsefull är en distinktion som sällan beviljas skräckfilm och som speglar hur djupt filmens inflytande har sträckt sig.

Vad filmen ytterst vilar på är frånvaron av svar. Carpenter nekar oss förklaringen, och i vakuumet frodas rädslan.