Filmer

Backpackers är en djungelthriller som aldrig ger oss någon anledning att stanna

Bong Bordones filippinska thriller för vuxna (2022) skickar unga resenärer in i djungeln med en mördare i hälarna.
Martha O'Hara
Lägg till oss på Google

Backpackers är en filippinsk thriller för vuxna, och den publicerade synopsistexten består av två meningar. En pojke och två flickor ger sig tillsammans av in i djungeln. De vet inte att en mördare är dem på spåren. Det är hela beskrivningen, och allt jag har att utgå från i den här recensionen. Därför tänker jag säga rakt ut vad filmens egna underlag lovar – och vad de utelämnar.

Bong Bordones står för regin. Enigmatic Film Production presenterar filmen som en Enigmatic Original, i samarbete med DW17 Entertainment Productions och HDLab Post Production. I rollistan står Kevin Dy som Dags, Roi Neri som Vale, Salome Salvi som Kara och Aylene Velasco som Mitch. Räkna namnen. Synopsistexten talar om tre resenärer, medan eftertexterna listar fyra roller, och inget förklarar hur den fjärde passar in. Därför låter jag den saken bero. Fyra skådespelare, en resa, ett hot: en liten thriller med liten räckvidd. Det är inget fel med småskalighet. Men filmen har desto mindre att gömma sig bakom.

Unga människor, en avlägsen plats, en förföljare. Den som ser genrefilm känner igen upplägget redan från första raden. Filmen är från 2022 och bygger på dramatisk ironi. Vi känner till mördaren, men det gör inte resenärerna, så varje rast och varje felaktig avtagsväg ska rymma en dubbel innebörd. Greppet är enkelt och pålitligt. Det talar om varifrån spänningen ska komma, inte vad som faktiskt händer framför kameran, och fungerar bara om filmen hela tiden arbetar med skillnaden mellan vad vi vet och vad rollfigurerna vet. En mördare som dyker upp för tidigt avslöjar skräcken. En som håller sig borta från bild för länge får oss att börja titta på klockan.

Etiketten spelar också roll. Filmen marknadsförs som en vuxenfilm, och i synopsistexten kallas flickorna själva sexiga, så marknadsföringen är tydlig med vad den lägger tyngdpunkten på. Spänning och upphetsning drar åt olika håll. Spänning kräver att man håller andan och att klippet kommer ett ögonblick för sent; lockbetet vill att bilden dröjer kvar. En film som säljer båda måste välja när de krockar, men presentationen ger ingen ledtråd om vilket. Enbart utifrån förpackningen misstänker jag att säljtexten lyfter fram flickorna snarare än mördaren.

Om skådespeleriet kan en ärlig kritiker som bara har rollistan att gå efter knappast säga mer än att premissen efterfrågar typer snarare än människor. Dy, Neri, Salvi och Velasco spelar resenärer som redan från början är på väg mot faran. En thriller av den här sorten ger sällan skådespelarna tid att göra typerna till personer som publiken börjar oroa sig för, och utan den oron har mördarens skugga inte mycket att hota. Ingen fruktar för en främling. Om det visar sig vara en svaghet handlar det om ett problem i själva upplägget, inte i skådespeleriet, och skulden bör inte läggas på ensemblen.

Djungeln är premissens starkaste kort. Den ger mördaren skydd, placerar hjälpen långt bort och förklarar varför ingen hör något. De fördelarna följer gratis med genren. För att de verkligen ska göra avtryck krävs tecken på att någon har valt varifrån faran kommer och varför, men det publicerade materialet visar inget sådant. Om djungeln bara nämns som farlig förblir den en kuliss. Om filmen använder avstånden, ljuden och återvändsgränderna börjar den kännas som ett hot i sig. Synopsistexten nämner djungeln och säger inget mer om den, vilket på papperet placerar filmen närmare kulissen än hotet.

Det handlar också om vad filmen begär av sin publik. När vi får veta om mördaren från början får vi en uppgift: att hålla ögonen på resenärerna och vänta. Väntan går bara att stå ut med när den har en form, när filmen drar åt och släpper efter och talar om för oss när vi ska spänna oss. En så här enkel premiss är mer beroende av den sortens formgivning än de flesta. Utan den blir väntan en lång vandring genom träden med något i hälarna.

Backpackers verkar vara en anspråkslös genreövning, och den redovisar sina avsikter tydligt: människor går in bland träden, och något följer efter dem. Min invändning är att det också är allt den berättar. En thriller måste ge oss en anledning att stanna kvar utöver själva premissen, och materialet erbjuder ingen. Den som kommer för upplägget och inte kräver mer får det som utlovas. Alla andra tar en chansning.

Taggar: , , , , ,

Lägg till oss på Google

Diskussion

Det finns 0 kommentarer.