Det börjar med ett blott öga. Pippa, Sydney Sweeney med en frisyr som en modern Hedy Lamarr, pressar ansiktet mot glaset, andedräkten immar upp fönstret i deras nya lägenhet. Hon tittar in i grannarnas sovrum där Seb (Ben Hardy) fotograferar Julia (Natasha Liu Bordizzo). Michael Mohans Voyeurerna är en film om ögon och vad de gör med oss. Pippa och Thomas (Justice Smith), ett par i 20-årsåldern, flyttar in i sin drömlägenhet i Montreal — bara för att upptäcka att deras fönster är direkt riktade mot grannarnas intimaste stunder.

Mohan skapar en klistrig atmosfär där varje inramning blir ett medvetet val. Scenen där Pippa och Thomas för första gången ser grannarna ha sex filmas i realistiska, osmidiga vinklar — som om vi såg det själva. Den här skenbara autenticiteten bryts sedan systematiskt när berättelsen eskalerar. En scen där Pippa använder en laserpekare för att lyssna på grannarna är tekniskt sett absurd, men visuellt fascinerande. Ljusstrålen pulserar som ett hjärtslag, och vi blir lika fångade av den som Pippa.

Sweeney levererar sin bästa rollprestation hittills. Hennes Pippa är inte bara en voyeur — hon är också en skicklig manipulator. En scen där Pippa lyckas få Julia att komma på ett spa-besök med henne genom att använda insynerna från sitt spioneri är både skrämmande och fascinerande. Sweeney balanserar perfekt mellan att vara sympatisk och obehagligt besatt. Smiths Thomas, å andra sidan, blir en mer traditionell motvikt — hans karaktärs utveckling följer förutsägbara spår, men han spelar den med tillräcklig övertygelse.

Där filmen sviker är i sin egen ambition att vara något annat än en modern variant av Hitchcocks Rear Window. Den förväntas utmana våra fördomar om voyeurism och sexualitet, men landar ofta i välkända klichéer. När Pippa slutligen får vad hon vill — sex med Seb — är det inte ett befriande eller tragiskt ögonblick, bara ett tillfälligt uppfyllande av lust. Filmen försöker göra oss medvetna om vår egen skådelust, men tappar greppet när den faller tillbaka på gamla schabloner.

Mohan har en säker hand för atmosfär och stämning, men hans berättelse saknar djup. När Julia begår självmord — ett resultat av Pippa och Thomas’ inblandning — känns det mer som ett narrativt knep än en äkta konsekvens. Filmen försöker utforska de moraliska gränserna för voyeurism, men landar alltför ofta i överflödiga vändningar och onödigt komplicerade intriger.

Voyeurerna har sina styrkor — Sweeneys prestation, Mohans sinne för komposition — men det räcker inte för att lyfta den förbi gedigen streamingunderhållning. Filmen släpptes av Amazon Studios på Prime Video 2021 och mottogs med blandade recensioner. Vissa kritiker jämförde den med 90-talets erotiska thrillers och uppskattade dess retrostämning, medan andra ansåg att den saknade originalitet.

Inspelad och utspelade sig i Montreal, Quebec — ett val som ger filmen en distinkt, lätt europeisk touche — överskred den ändå Amazons streamingförväntningar. Det vittnar om en publik som söker just detta: sensuellt lockande underhållning utan alltför höga anspråk. Voyeurerna ger dem precis det, och inget mer.

Utöver Sweeney och Smith levererar Ben Hardy och Natasha Liu Bordizzo övertygande prestationer som Seb och Julia. Hardy och Bordizzo arbetar skickligt med rollernas tvetydighet — de är attraktiva, hotfulla och svåra att slita blicken ifrån. Det är precis vad filmen kräver, och de uppfyller det kontraktet.

Filmens egentliga misslyckande är inte att den är ytlig — det kan en thriller tillåta sig — utan att den inte riktigt förstår sina egna frågor. Den lyfter voyeurismens lockelse och moral, ställer upp sin spegel, och väljer sedan att titta bort. Viktiga teman lämnas olösta; berättelsen nöjer sig med att chockera snarare än att utmana. Som en modern Hitchcock-variant är det ett modigt men inte fullt genomfört försök — tillräckligt engagerande för att hålla kvar dig framför skärmen, men lätt att glömma när fönstret väl stängs.