Rentaro Mikuni, utfryst av filmbolagen och älskad som Japans snällaste chef

Rentaro Mikuni

Photo: Unknown authorUnknown author / Public domain, via Wikimedia Commons

Född	20 januari 1923 Ōta, Gunma, Japan
Död	14 april 2013 (90)
Yrke	Skådespelare och filmregissör
Känd för	Harakiri, Kwaidan, Den burmesiska harpan
Priser	Filmfestivalen i Cannes · 3 Japanska filmakademins pris · 2 Blue Ribbon · Mainichi filmpris · Kinema Junpo-priset

Vid porten till Shochikus Ofuna-studio ska någon en gång ha hängt upp en skylt med texten: inga hundar, inga katter, ingen Mikuni. Skådespelaren som stängdes ute hade brutit mot kartellregeln som band japanska stjärnor till ett enda bolag, och resten av sitt yrkesliv fortsatte han att bryta mot regler – och även sina egna tänder. Men efter att ha fyllt sextio skrev han kontrakt med samma studio för att spela Su-san, den milde, fisketokige företagschefen i Tsuribaka Nisshi, och blev en av landets mest älskade och betryggande chefer på film. Rentaro Mikuni ägnade ett helt liv åt att trotsa institutionerna, men slutade som deras mildaste ansikte.

Mannen bakom artistnamnet hette Masao Sato. Han var son till en kringresande elektriker, född i Ōta i prefekturen Gunma och uppvuxen från spädbarnsåldern på Izu-halvön i Shizuoka. Han slutade skolan under sitt andra år på högstadiet och, fjorton år gammal, efter att ha blivit slagen av sin far, smög han ombord på ett fartyg från Shimoda och hamnade i Qingdao. Han drev omkring i Kina, Manchuriet och Korea med en falsk ålder och återvände hem via Busan när han var sexton.

Kriget gjorde rastlösheten till en princip. Han inkallades 1943, tjugo år gammal, och försökte tillsammans med sin flickvän ta sig över till kontinenten från Karatsu. Han greps sedan hans egen mor, rädd för att byn skulle vända familjen ryggen, överlämnat ett av hans brev till militärpolisen. Han skickades till fronten i Kina med ett infanteriregemente från Shizuoka, där bara några dussin av de drygt tusen männen kom hem. Under ett år och åtta månaders tjänstgöring avlossade han, enligt egen utsago, inte ett enda skott. Efter att ha repatrierats 1946 hankade han sig fram på ströjobb, bland annat med att sälja tvål på svarta marknaden, tills en producent från Shochiku stoppade honom på en gata i Ginza i december 1950.

Keisuke Kinoshita gav honom huvudrollen i The Good Fairy 1951, efter att Eiji Okada fått lämna produktionen under den röda utrensningen. Nykomlingen tog sitt artistnamn från rollfiguren och vann Blue Ribbon-priset för bästa nykomling. Inom ett år hade han gått över till Toho för att spela mot Toshiro Mifune i Hiroshi Inagakis Sword for Hire, och Shochiku sparkade honom. 1954, medan han spelade Mifunes viljesvage vän Matahachi i Inagakis Samurai I: Musashi Miyamoto, skrev han också kontrakt för en Nikkatsu-film. Studiorna utpekade honom då som den första att bryta mot femfilmsbolagsavtalet. Det var därifrån skylten vid Ofuna kom.

Utestängningen drev honom mot de oberoende producenterna och regissörer som hellre ville ha fara än förfining. För Kon Ichikawa spelade han kapten Inouye, officeren som håller sin pluton sjungande i The Burmese Harp. Inför Miyoji Iekis Stepbrothers lät han dra ut tio tänder utan bedövning för att kunna framstå som den åldrige maken till Kinuyo Tanaka, som var fjorton år äldre än han. Masaki Kobayashi gav honom rollen som Kageyu Saitō, klanrådgivaren som står i centrum för grymheterna i Harakiri, och som den ärelystne samurajen som överger sin hustru i avsnittet ”Black Hair” i Kwaidan. Tomu Uchidas A Fugitive from the Past, där han spelar en man som i ett decennium flyr från ett brott sprunget ur efterkrigstidens hunger, gav honom Mainichi Film Award för bästa skådespelare.

Shōhei Imamura drev honom ännu längre. Under inspelningen av Profound Desires of the Gods på ön Minami Daitō drabbades han av stelkramp och var nära att förlora ett ben. När han väl fått vård återvände han till ön på egen bekostnad, berättade skådespelaren Kanjūrō Arashi. I Vengeance Is Mine spelade han en seriemördares djupt troende katolske far, en rollprestation som sopade hem priserna för bästa manliga biroll 1979 och gjorde honom till den första skådespelaren med tre Blue Ribbon-priser.

Myten om hans totala hängivenhet har en mindre smickrande sida, vilket japanska kritiker också påpekade medan han levde. Yoshio Shirai, tidigare chefredaktör för Kinema Junpo, menade att Mikuni förberedde sig så grundligt att han hade en tendens att spela över och behövde en tillräckligt stark regissör för att hålla honom i schack. Enligt Shirai var Uchida bäst på det, medan Ichikawa hade skalat bort överdrifterna i The Burmese Harp. Kollegorna fick betala priset för metoden. Mitsuko Mori sade att han hade fått henne att gråta mer än en gång eftersom hans tagningar kunde skilja sig kraftigt från det som repeterats. Han svarade att hon hade gråtit över en dålig tagning, inte över honom. Även utanför filmduken gick samma aptit på uppbrott igen i fyra äktenskap, en omskriven affär med den betydligt yngre skådespelaren Kiwako Taichi och en långvarig brytning med sonen, skådespelaren Kōichi Satō. Oräddheten som publiken beundrade hade ett pris, och det var ofta andra människor som fick betala det.

Hans egna filmer stötte gång på gång på det system han trotsade. Ett första försök som regissör, 1963, lades på is eftersom Toei, som hade ensamrätt på hans kontrakt, inte ville låta en av sina stjärnor driva en oberoende produktion. Ett andra försök, inspelat i öknarna i Pakistan och Afghanistan 1972, blev aldrig färdigt. Till slut lyckades han med Shinran: Path to Purity, som byggde på hans egen roman om grundaren av Jōdo Shinshū-buddhismen. 1987 delade filmen juryns pris i Cannes med Souleymane Cissés Yeelen.

Ett år senare kom rollen som förändrade bilden av honom hos den breda publiken. I Tsuribaka Nisshi, Shochikus komedi om en hopplös tjänsteman, spelad av Toshiyuki Nishida, som lär en främling att fiska utan att förstå att han är chef för hans eget företag, spelade Mikuni företagschefen Su-san i mer än tjugo år, ända fram till den sista filmen 2009. Under samma period spelade han temästaren Sen no Rikyū för Hiroshi Teshigahara i Rikyu, och den rollen tillsammans med Su-san gav honom Japan Academy Film Prize för bästa skådespelare. Under 1990-talet skulle han vinna priset två gånger till.

Han delade filmduken med Kōichi Satō flera gånger, och det sägs att kylan mellan far och son tinade efter att sonsonen Kan’ichirō föddes. Även han blev skådespelare, efter Mikunis död. Mikunis sista film var Masato Haradas Chronicle of My Mother, som hade premiär 2012. Då hade han medverkat i över 180 filmer. Rentaro Mikuni dog den 14 april 2013 på ett sjukhus i Inagi, i Tokyos västra utkant, 90 år gammal. Han hade fötts den 20 januari 1923. Han hade bett om att inte få något buddhistiskt namn efter sin död; han ville gå bort som Rentaro Mikuni.

Filmerna fortsätter att nå nya publikgrupper. Janus Films visade en 4K-restaurering av Kobayashis ursprungliga tre timmar långa version av Kwaidan på Film Forum i New York i september 2026, efter en nypremiär i Frankrike i juli, och lät därmed hans trolösa samuraj återvända till bioduken. Ställd bredvid Su-san blir samurajen ett uttryck för den tanke som löper genom hela Mikunis karriär: skådespelaren som vägrade tillhöra någon studio kunde gestalta tillhörighet – och sveket mot den – mer övertygande än nästan någon annan inom japansk film.