Philip Glass, tonsättaren som fyllde Met och sedan fortsatte köra taxi

Philip Glass

Photo: WNYC New York Public Radio / CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons

Född	31 januari 1937 Baltimore, Maryland, United States
Yrke	Tonsättare, pianist
Känd för	Truman Show
Priser	Golden Globe (delad) · BAFTA · Drama Desk Award for Outstanding Music in a Play · National Medal of Arts · Kennedy Center Honors · Grammy

De flesta känner Philip Glass genom ett ord han aldrig har accepterat. ”Minimalist” följde med honom från loftlokalerna i centrala New York till operahusen och filmstudiorna, och fastnade eftersom hans rullande arpeggion är några av den samtida musikens mest igenkännliga ljud. Själv föredrar han att säga att han skriver ”musik med repetitiva strukturer” – en så torr formulering att den känns som ett försök att värja sig mot att bli en myt. Den märkligare delen av hans historia är högst konkret: mannen vars opera fyllde Metropolitan Opera fortsatte att köra taxi i New York efteråt, eftersom operan hade gjort honom pank. Nu, nära sin nittioårsdag, uruppför han fortfarande symfonier och bestämmer fortfarande, ibland med eftertryck, var de ska höras först.

Glass växte upp i Baltimore, där han föddes 1937 i en familj av judiska emigranter från Lettland och Ryssland. Hans far Benjamin drev en skivbutik som blev stadens främsta källa till modern musik, och pojken byggde sin första skivsamling av de skivor som inte blev sålda. Han studerade flöjt vid Peabody Institutes förberedande skola, började vid University of Chicago som 15-åring för att läsa matematik och filosofi och fortsatte sedan till Juilliard School, där Vincent Persichetti och William Bergsma hörde till hans lärare.

Två lärlingsperioder utomlands förändrade hans inriktning. Ett Fulbrightstipendium tog honom till Paris för studier hos Nadia Boulanger 1964–1966, med en skolning i harmoni och kontrapunkt som förklarar varför han fortfarande kallar sig klassicist. Under samma år anlitades han för att arbeta med musiken till Conrad Rooks film Chappaqua, tillsammans med Ravi Shankar och tablaspelaren Alla Rakha. Det indiska sättet att bygga musik kring rytmiska cykler gav honom en metod för det följande decenniet.

Tillbaka i New York bildade han Philip Glass Ensemble, en grupp med klaviaturinstrument, träblås och förstärkt sång som spelade betydligt oftare på gallerier och i loftlokaler än i konserthus. Försörjningen kom från annat håll. Han arbetade på en flyttfirma tillsammans med sin kusin, skulptören Jene Highstein, tog VVS-jobb och körde taxi från 1973 till 1978. Han berättar om en passagerare som lade märke till hans namn och sa att hon delade det med en mycket berömd kompositör. Han hade inte hjärta att berätta vem som satt bakom ratten.

Einstein on the Beach, skapad tillsammans med regissören Robert Wilson, hade premiär på Festival d’Avignon 1976. Föreställningen varade i närmare fem timmar, saknade handling och paus, och publiken fick komma och gå som den ville. I november hyrde de båda Metropolitan Opera för att sätta upp verket i New York. Biljetterna sålde slut, men produktionen gick ändå med förlust, och Glass återvände till taxin.

Uppmärksamheten kom stegvis. Satyagraha, hans opera om Gandhis år i Sydafrika, sjungen på sanskrit med texter ur Bhagavad Gita, hade premiär i Rotterdam 1980. Akhnaten följde 1984 och fullbordade en trilogi, inledd med Einstein, om män som förändrade sin tid med idéer snarare än våld. CBS gav ut Glassworks 1982, samma år som Godfrey Reggios Koyaanisqatsi lade hans musik till timelapsebilder av motorvägar och städer och nådde människor som aldrig satt sin fot i ett operahus. 1986 tonsatte han texter av Paul Simon, David Byrne, Laurie Anderson och Suzanne Vega på Songs from Liquid Days.

Filmmusiken blev den andra karriären som bekostade den första. Han skrev musik till Paul Schraders Mishima: A Life in Four Chapters, Errol Morris The Thin Blue Line, Candyman och Martin Scorseses Kundun, som gav honom den första av tre Oscarsnomineringar. Den andra kom för Stephen Daldrys The Hours, som också gav honom BAFTA:s Anthony Asquith Award, och den tredje för Notes on a Scandal. Han delade en Golden Globe för The Truman Show. I konserthuset gjorde han sina första och fjärde symfonier av David Bowies och Brian Enos album Low och ”Heroes”, och orkestrerade Aphex Twins Icct Hedral.

Framgången vässade kritiken mot honom. Traditionellt sinnade lyssnare uppfattade den tidiga musiken som repetitiv, stillastående och banal, och i slutet av 1980-talet ansåg några av de kritiker som hade hyllat Einstein och Satyagraha att han inte hade infriat deras förhoppningar. De nyare scenverken lät, menade de, formelmässiga och snudd på självparodiska. Anklagelsen försvann aldrig helt, inte minst på grund av den enorma produktionen: femton symfonier, mer än ett dussin operor och nio stråkkvartetter, utöver filmmusiken. När The Boston Globe i juli recenserade hans senaste symfoni löd omdömet att den ”låter som en Glass-symfoni”. Kritiken bortser från hur mycket hantverk som ryms i det soundet och från att publiken, framför allt den yngre, stadigt fortsatte att köpa biljetter. I Europa, där hans scenverk ofta fick större erkännande än på hemmaplan, behövde ingen övertalas.

Hans privatliv har mer än en gång letat sig in i musiken. Han gifte sig med teaterregissören JoAnne Akalaitis 1965; de fick två barn, Juliet och Zachary, och skilde sig 1980. Konstnären Candy Jernigan, hans tredje hustru, dog i levercancer 1991, 39 år gammal – en förlust med nära koppling till hans Jean Cocteau-opera Orphée. Ytterligare två söner, Cameron och Marlowe, fick han med Holly Critchlow. Glass är praktiserande buddhist och träffade Dalai Lama 1972. 2015 gav han ut memoarboken Words Without Music.

Det senaste kapitlet började med en avbokning. Symfoni nr 15, med undertiteln Lincoln, tonsätter texter av Abraham Lincoln för baryton och orkester, från talet vid Lyceum 1838 till hans sista offentliga tal, och beställdes gemensamt av National Symphony Orchestra och Kennedy Center. I januari 2026 drog Glass tillbaka uruppförandet, planerat till juni där, och sa att ”Kennedy Centers värderingar i dag står i direkt konflikt med symfonins budskap”. I stället framförde Boston Symphony Orchestra verket för första gången på Tanglewood den 5 juli, med Karen Kamensek som dirigent och Zachary James som solist. The Berkshire Eagle kallade kvällen ”särskilt tung och, vågar vi säga, historisk”.

Uruppförandet inledde en säsong kring hans nittioårsdag den 31 januari 2027. Einstein on the Beach fyller femtio och uppmärksammas med konsertframföranden av Philip Glass Ensemble på Brooklyn Academy of Music den 19–21 november, till minne av Wilson, som dog i juli 2025. En ny uppsättning i regi av Phelim McDermott väntas dessutom i Manchester i juni 2027. Akhnaten återkommer på Komische Oper i Berlin i januari, och Lincolnsymfonin når Carnegie Hall på själva födelsedagen, med Dennis Russell Davies som dirigent för Orchestra of St. Luke’s.

En kompositör som i ett halvt sekel anklagats för att säga samma sak om och om igen har en förmåga att låta det sista ordet förbli osagt. Den kväll han fyller nittio får New York höra det nyaste verket i hans katalog: Lincoln tar farväl, skrivet av en man som inte visar några tecken på att själv göra detsamma.