Mélanie Thierry – från modell till fransk films mästare på det osagda

Mélanie Thierry

Photo: Georges Biard / CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Född	17 juli 1981 Saint-Germain-en-Laye, France
Yrke	Skådespelerska
Känd för	Pianisten, Bakom masken, Da 5 Bloods
Priser	César · 2 Swann d'Or for Best Actress, Cabourg Film Festival · Valois for Best Actress, Angoulême Francophone Film Festival · Best Actress, Saint-Jean-de-Luz International Film Festival

I Giuseppe Tornatores film, som först gav henne en internationell publik, har Mélanie Thierry inget namn. I eftertexterna står hon som Flickan: ett ansikte som pianisten, som aldrig kommer att lämna sitt fartyg, ser genom en skeppsglugg. Filmen begär inget mer av henne än att bli betraktad. Det var en träffande bild av hennes bakgrund, för innan hon började skådespela arbetade hon som modell, och under sitt första decennium på vita duken användes hon ofta på samma sätt. Förändringen kom långsamt. Roller som byggt hennes rykte är sådana där ansiktet får träda tillbaka: en författare som i tysthet väntar på sin deporterade make, en kvinna i det ockuperade Ukraina som gömmer en judisk pojke och talar ukrainska, en hustru från landsorten som knappt säger ett ord. Hennes karriär har blivit ett långt svar på frågan om vad en skådespelare är till för när människor slutar nöja sig med att bara betrakta henne.

Hon är dotter till en försäljningsrepresentant inom restaurangbranschen och en apoteksassistent och växte upp i Sartrouville, några kilometer från Saint-Germain-en-Laye, staden där hon föddes. Redan som trettonåring spelade hon in reklamfilmer och tv-filmer. Sedan följde modelljobben: Hermès, Paolo Roversi och Peter Lindbergh för Vogue Italia samt en kampanj för Yves Saint Laurents Opium.

Hennes första stora filmroll var Esmeralda i Patrick Timsits satir Quasimodo d’El Paris, som gick upp på bio i mars 1999, fyra månader innan hon fyllde arton; hon föddes den 17 juli 1981. Tornatores film The Legend of 1900, som spelades in strax dessförinnan, hade redan fört henne samman med Tim Roth. Det första tecknet på en annan riktning kom med Écorchés, en thriller från 2005 av Cheyenne Carron som gav henne priset för bästa kvinnliga skådespelare vid festivalen i Saint-Jean-de-Luz. Året därpå gav Maïwenn henne en roll i Pardonnez-moi, och på teaterscenen fick hon huvudrollen i Amanda Sthers Le Vieux Juif blonde.

Sedan kom avstickaren till de stora budgetarna. 2008 spelade hon den kvinnliga huvudrollen i Mathieu Kassovitz Babylon A.D., en filmatisering av en roman av Maurice G. Dantec där hon spelade mot Vin Diesel. Premiären överskuggades av den öppna konflikten mellan regissören och stjärnan, och filmen floppade både hos kritikerna och på biograferna. Samma år blev Jérôme Salles Largo Winch en oväntad succé. Det erkännande som betydde mest kom från en mindre film. I Le Dernier pour la route, Philippe Godeaus drama som utspelar sig på en beroendeklinik, spelade hon en ung patient mot François Cluzet. I februari 2010 belönades hon med en César som mest lovande skådespelare. Därefter gav Bertrand Tavernier henne titelrollen i La Princesse de Montpensier, som tog henne till tävlan i Cannes.

Det följande decenniet blandade fransk auteurfilm med internationella ensembler. Hon medverkade i Terry Gilliams The Zero Theorem och spelade mot Benicio Del Toro i Fernando León de Aranoas A Perfect Day. Biroller i Stéphanie Di Giustos La Danseuse och Albert Dupontels Au revoir là-haut gav henne två César-nomineringar. Samarbetet som förändrade hennes bana var det med Emmanuel Finkiel. Efter Je ne suis pas un salaud gav han henne rollen som Marguerite Duras i La Douleur: författaren i det ockuperade och senare befriade Paris, som väntar på att Robert Antelme ska återvända från lägren. Prestationsmässigt byggde hon rollen på stillhet och på sin röst som läser Duras prosa. Det gav henne hennes första César-nominering för bästa kvinnliga huvudroll och en Swann d’or för bästa kvinnliga skådespelare i Cabourg.

Det går också att läsa samma filmografi på ett mindre smickrande sätt. För varje La Douleur finns en Ombline, ett drama från 2012 om en ung mamma i fängelse där hon spelade huvudrollen, men som nästan ingen såg, liksom flera andra huvudroller från de åren som knappt lämnade några spår. Hollywooddörren som Babylon A.D. skulle öppna förblev till största delen stängd; sedan dess har hennes engelskspråkiga roller varit i ensembler och som andrahandsroller. Och César-juryn, som belönade henne som nykomling, har nominerat henne ytterligare fyra gånger utan att ge henne någon ny statyett. Hennes ställning inom fransk film är stark, men den har byggts upp roll för roll, ofta i filmer som kräver att publiken själv söker sig till dem.

Ändå nådde hon en bredare publik under 2020-talet. I Spike Lees Da 5 Bloods spelade hon Hedy Bouvier, en fransyska som driver en organisation för minröjning i Vietnam. I En thérapie, Arte-serien skapad av Éric Toledano och Olivier Nakache, spelade hon Ariane, måndagspatienten som blir förälskad i sin psykoanalytiker, spelad av Frédéric Pierrot. Fabien Gorgearts La Vraie Famille, om en fostermamma som tvingas lämna tillbaka pojken hon har uppfostrat, gav henne priset för bästa kvinnliga skådespelare vid festivalen i Angoulême. Finkiel tog återigen med henne i La Chambre de Mariana, efter Aharon Appelfelds roman, där hon spelar en prostituerad som gömmer en judisk pojke på en bordell under kriget. Hon lärde sig ukrainska för rollen, som gav henne nomineringar för bästa kvinnliga skådespelare till både César och Lumières 2026. César-priset gick till Léa Drucker, som skulle dela filmduk med henne i Cannes tre månader senare. Alex Lutz Connemara, baserad på Nicolas Mathieus roman, visades i Cannes 2025. Där spelar Thierry en kvinna som går in i väggen i Paris och återvänder hem till Vogeserna.

I år har hon nästan varit överallt på en gång. I april kom David Roux La Femme de, där hon spelar Marianne, hustru till en förmögen industriman från Lorraine. Till Numéro berättade hon att hon hade tackat ja till projektet ”nästan sex år” tidigare, under nedstängningen. ”Att spela en rollfigur som knappt talar var en mycket krävande övning, eftersom allt måste förmedlas på något annat sätt”, sade hon. Jaime Rosales Morlaix, med Thierry som den vuxna Gwen, gick upp på franska biografer samma månad, och i maj återförenades Gorgeart med henne i komedin C’est quoi l’amour ?. I Cannes hade hon två filmer: Charline Bourgeois-Tacquets A Woman’s Life, som tävlade i huvudsektionen och där hon spelar Frida, en romanförfattare som följer efter en kirurg spelad av Drucker, samt Radu Judes franskspråkiga debutfilm Le Journal d’une femme de chambre, som visades i Directors’ Fortnight. Där spelar hon arbetsgivaren till en rumänsk hushållerska i Bordeaux. Rollfiguren heter Marguerite Donnadieu, samma namn som Marguerite Duras föddes med. I juni tilldelade festivalen i Cabourg henne en Swann d’or för bästa kvinnliga skådespelare för samlingen av hennes filmer, snarare än för en enskild film.

Hon har varit tillsammans med sångaren Raphaël sedan 2002; de gifte sig i juni 2022 och har tre söner. 2017 sjöng hon med honom på ”La question est why”, från hans album Anticyclone. I januari 2025 utnämndes hon till Hederslegionen.

Det som väntar är redan inplanerat. Le Journal d’une femme de chambre får fransk biopremiär den 28 oktober. Michaël R. Roskams Le Faux Soir, om den belgiska motståndsrörelsens tryckning av en parodisk upplaga av den ockuperade tidningen Le Soir 1943, hade premiär i Toronto, avslutade festivalen i San Sebastián och får fransk premiär den 27 januari 2027. Carine Tardieu har spelat in La vie obstinée, en filmatisering av Wallace Stegner som flyttats till 1970-talets Normandie, med Benoît Magimel och Léa Drucker i sommar. Flickan utan namn har blivit skådespelaren som regissörer ringer när en rollfigur måste säga allt utan att säga särskilt mycket.