Mary Robertson, regissören bakom Quiet on Set som låter dem utanför bild berätta

Mary Robertson

Photo: John Robert McPherson / CC0, via Wikimedia Commons

Yrke	Dokumentärregissör och producent

Mary Robertson syns sällan i sina egna filmer, och hennes mest kända verk kretsar kring människor som aldrig var tänkta att stå i centrum för berättelsen. En före detta barnskådespelare som berättar om dialogcoachen som utsatte honom för övergrepp, en syster som växte upp bredvid en sitcomstjärna, manusförfattare som arbetade på en barn-tv-kanals manusredaktion: dokumentärerna hon regisserar och producerar ger mikrofonen till dem som stod strax utanför bild. Metoden har gjort henne till ett av de mest efterfrågade namnen inom amerikansk dokumentär-tv. Den har också dragit hennes bolag inför domstol, anklagat för precis den typ av vinkling som hennes filmer säger sig blottlägga.

Hon är New York-bo sedan barnsben och bor numera i Brooklyn. Hon studerade film vid Wesleyan University och tog examen med utmärkelse. Sin yrkesmässiga skolning fick hon i dokumentärvärldens mindre glamorösa delar: berättelser producerade för public service-radioprogrammet This American Life och långa arbetsdagar med faktaprogram för PBS, History, Discovery och AMC. Grunden i radioberättande märks fortfarande i hennes senare verk, där långa intervjuer får större utrymme än berättarröst och vittnen får tid att säga emot sig själva.

Hennes första meriterande uppdrag kom på PBS Frontline, där hon regisserade och skrev fem filmer. Två av dem nominerades till Emmy, däribland Separate and Unequal 2014. Därefter utvecklade hon den första säsongen av Showtimes serie om valkampanjen, The Circus. Tillgången hon fick genom arbetet ledde till Trumped: Inside the Greatest Political Upset of All Time, en lång dokumentärfilm om presidentvalet 2016. Den hade premiär på Sundance Film Festival i januari 2017 innan den visades på Showtime.

Projektet som definierade hennes stil kom på CNN 2019. Tricky Dick, som hon skapade och regisserade, berättade Richard Nixons historia i fyra avsnitt, helt sammansatta av arkivmaterial och utan en enda ny intervju. The Wall Street Journal kallade filmen ett anmärkningsvärt inträngande porträtt av Nixon och tog med den på sin årsbästalista över tv. Samma år var hon en av skaparna bakom The Weekly, New York Times-redaktionens tv-serie för FX och Hulu. Den första säsongen fick nio Emmy-nomineringar och vann fyra priser.

Som ansvarig producent för uppföljande antologiserien The New York Times Presents var hon exekutiv producent för dokumentären som förändrade hennes ställning i branschen. Framing Britney Spears, regisserad av Samantha Stark och släppt i februari 2021, granskade hur pressen och domstolarna hade behandlat sångerskan och förde hennes förvaltarskap in i det offentliga samtalet. Filmen nominerades till två Primetime Emmy, däribland i kategorin Outstanding Documentary or Nonfiction Special, och vann Television Critics Associations pris för nyheter och information. Under hennes ledning producerade serien också Controlling Britney Spears, Malfunction: The Dressing Down of Janet Jackson och Elon Musk’s Crash Course.

I juni 2022 startade hon Maxine, sitt eget produktionsbolag, med ett övergripande avtal med Sony Pictures Television. Det blev den nionde etiketten i Sonys dokumentärgrupp, med uppdrag att göra dokumentärer drivna av journalister och filmskapare. Robertson beskrev målet som att skapa ”det angelägna, nyskapande och fängslande dokumentärinnehåll som vår tid kräver”.

Genombrottet blev Quiet on Set: The Dark Side of Kids TV, som Robertson samregisserade med Emma Schwartz i samarbete med Kate Taylor, reporter på Business Insider. Idén började med virala klipp från program producerade av Dan Schneider på Nickelodeon – scener som Robertson tyckte förde tankarna till sexuella bilder som inte hörde hemma i ett barnprogram. Innan de filmade Drake Bell ansökte regissörerna hos en domstol om att få offentliggöra stödbreven som skrivits för Brian Peck, dialogcoachen som dömts för övergreppen mot honom. Investigation Discovery visade de första fyra avsnitten under två kvällar i mars 2024 och lade till ett femte i april. Schneider svarade med en ursäktsvideo, flera av dem som undertecknat breven till stöd för Peck tog offentligt tillbaka sitt stöd och serien fick två Emmy-nomineringar, däribland i kategorin Outstanding Documentary or Nonfiction Series.

Mottagandet var inte enhälligt, och några av de högljuddaste invändningarna kom från personer som medverkade i filmen. Marc Summers, tidigare programledare på Nickelodeon, sade att han hade blivit överrumplad i intervjun, och Lee Bolleau sade att hon aldrig hade fått veta vilken sorts dokumentär hon tackade ja till. Kritiker som Candice Frederick på HuffPost menade att serien namngav enskilda personer men knappt granskade nätverket som anställt dem. I maj 2024 stämde Schneider Warner Bros. Discovery, Maxine och Sony för förtal och kallade serien ett beställningsjobb som antydde att han hade utsatt barn för övergrepp. En domare i första instans lät målet gå vidare, men i september 2026 avvisade en appellationsdomstol i Kalifornien det och slog fast att serien höll isär de missförhållanden på arbetsplatsen som tillskrevs Schneider och de övergrepp mot barn som tillskrevs andra. Paradoxen är svår att missa: filmskaparna vann eftersom domstolen ansåg att de hade dragit precis den gräns som kritikerna menade att de suddat ut. Schneiders advokat sade att hans team övervägde ytterligare överklaganden.

Maxine har sedan dess blivit en stadig leverantör av undersökande serier. Bolaget producerade The Fall of Diddy för Investigation Discovery, samregisserad av Schwartz och Yoruba Richen, och levererade i december 2024 Glitter and Greed: The Lisa Frank Story för Prime Video och Girls Gone Wild: The Untold Story för Peacock. År 2026 var Robertson exekutiv producent för The Real Wolf of Wall Street för Paramount+, som kom i juli, och The Wolves of Real Estate: The Alexander Brothers, som släpptes på Peacock den 25 oktober.

Två dagar senare, den 27 oktober 2026, släppte Netflix The One About Matthew Perry, en serie i tre delar som hon regisserade och var exekutiv producent för. Den kom lagom till dagen före treårsdagen av skådespelarens död. Ingen av hans motspelare i Vänner medverkar. I stället berättas historien av hans syster Mia Perry Bowick, som talar om honom framför kameran för första gången, av vänner från hans tidigaste år i Hollywood, som Roger Castillo och David Pressman, och av Warren Littlefield, tidigare underhållningschef på NBC. Daniel Fienberg på The Hollywood Reporter kallade serien en uppriktig och i regel icke-exploaterande granskning av beroende och kändisskap, men menade samtidigt att en bra långdokumentär i onödan hade tänjts ut till tre timmar.

Det omdömet fångar båda sidorna av Robertsons arbetssätt. Hennes dokumentärer är som starkast när den berömda personen kliver åt sidan och människorna omkring får komma till tals, och som svagast när strömningstjänsternas format kräver fler timmar än vittnesmålen kan fylla. Med Schneiders dom bakom sig och Maxines produktioner spridda över de flesta stora strömningstjänster återstår frågan om hon kan fortsätta hitta vittnen som ännu inte har berättat sin historia.

Taggar: Matthew Perry, The One About Matthew Perry, Drake Bell, Mary Robertson, Quiet on Set, Emma Schwartz