Katie Boulter, den brittiska tennisspelaren som byggde om karriären efter raset

Katie Boulter

Född	1 augusti 1996 Woodhouse Eaves, England
Yrke	Professionell tennisspelare

Katie Boulters karriär har en geografi som är svår att bortse från. De två titlarna i Nottingham och eftermiddagen på Queen’s Club, då hon slog ut världstvåan, kom båda på gräs i England under några veckor i juni. Detsamma gäller hennes första segrar mot spelare bland de tio främsta, som gjorde henne känd för den brittiska publiken. Större delen av tennisåret tillbringas på andra håll. Frågan som ständigt följer hennes karriär är om en spelare som är som farligast på hemmaplanens gräsbanor kan hålla sig bland världens 30 bästa under årets övriga drygt fyrtio veckor – och om hon, efter en säsong då hon föll ur topp 100, kan klättra tillbaka utan att gräset gör jobbet åt henne.

Hon kommer från Woodhouse Eaves, en by på landsbygden i Leicestershire, och började slå bollar som liten på en lokal bana längre ner på vägen, mest för att besegra sin äldre bror. Hennes morfar, Brian Gartshore, maskiningenjör och upphovsman till de stöldskyddsetiketter som fästs på kläder i butiker, blev ett välbekant inslag på läktaren.

Juniorkarriären gick snabbt framåt för flickan som föddes den 1 augusti 1996: Lemon Bowl i Rom vid elva års ålder, final i Junior Orange Bowl i Florida som 14-åring, en plats bland världens tio främsta juniorer och en final i flickdubbeln i Australian Open – allt detta 2014. Kroppen var långsammare med att hänga med. Som tonåring fick hon diagnosen kroniskt trötthetssyndrom, och senare har hon berättat att hon behövde vara försiktig med hur mycket träning hon orkade med. 2018 nådde hon sin första kvartsfinal på touren, i Nottingham, och tog sig till andra omgången i Wimbledon, där Naomi Osaka besegrade henne. Våren därpå drabbades hon, när hon spelade för Storbritannien i Fed Cup, av en stressfraktur i ryggraden som satte punkt för resten av 2019. En stor del av åren då de flesta spelare samlar på sig rankingpoäng gick åt till rehabilitering.

Vändningen kom sommaren 2022. I Eastbourne besegrade hon Karolína Plíšková, då rankad sjua, och tog sin första seger mot en topp-tio-spelare. Några dagar senare slog hon Plíšková igen i Wimbledon, två dagar efter att hennes mormor Jill hade gått bort. Segern tog henne till tredje omgången i en Grand Slam-turnering för första gången.

De följande två säsongerna byggde upp hennes ranking. I juni 2023 blev hon brittisk etta och vann sin första WTA-titel i Nottingham, efter att ha besegrat Jodie Burrage i tourens första helbrittiska final sedan 1977. 2024 vann hon karriärens största titel i San Diego Open, en WTA 500-turnering, efter segrar mot Beatriz Haddad Maia, Donna Vekić och Emma Navarro, innan hon slog Marta Kostyuk i finalen. Därefter försvarade hon titeln i Nottingham genom att besegra Emma Raducanu och Karolína Plíšková samma dag, då regnpressat spelschema tvingade fram en komprimerad matchdag. I november nådde hon plats 23 i världen efter en semifinal i Tokyo och en final i Hongkong, där Diana Shnaider vann.

Den sista detaljen komplicerar den enkla versionen av hennes historia. Klichébilden gör Boulter till en grässpecialist som drar nytta av brittiska wildcards, men vägen upp till karriärens högsta ranking gick via hard court i Kalifornien och Östasien. Det klichén missar är en annan svaghet: i singel har hon aldrig gått längre än till tredje omgången i en Grand Slam-turnering, och i de fyra majorturneringarna 2026 vann hon sammanlagt två matcher. Det handlar också om hur hon framställs. Sedan hennes förhållande med den australiske spelaren Alex de Minaur blev offentligt har rubrikerna gärna beskrivit henne som den ena halvan av ett tennispar, även de dagar då resultatet helt och hållet var hennes eget. Uppmärksamheten har också en mörkare sida. 2025 berättade hon för BBC att hon efter en match i Franska öppna hade fått hot riktade mot sin familj, varav ett nämnde hennes mormors grav, och att hon trodde att mycket av hatet kom från personer som hade förlorat pengar på vadslagning om henne.

Säsongen 2025 satte allt som byggts upp under de två föregående åren på prov. En fotskada höll henne borta i februari. I Paris vann hon sin första titel på grus, i WTA 125-turneringen Trophée Clarins, och sin första match i Franska öppna, men i juni förlorade hon förstaplatsen bland brittiska spelare som hon hade haft i två år. En seger mot Paula Badosa i Wimbledon följdes av en rad tidiga uttåg under den nordamerikanska sommaren och ett skadebetingat avbrott i Hongkong. I november var hon 100:a i världen och fyra bland brittiska kvinnor, och hon avslutade året på plats 106. Hon avslutade sitt treåriga samarbete med tränaren Biljana Veselinovic och inledde 2026 med Michael Joyce, som tidigare tränat Maria Sharapova.

Svaret kom snabbt – och inte på gräs. I februari vann hon Ostrava Open, en inomhusturnering på hard court i Tjeckien. Hon vände ett underläge med ett set och besegrade Tamara Korpatsch med 5–7, 6–2, 6–1. Det var hennes fjärde WTA-titel och tog henne tillbaka till topp 100. Därefter, som wildcard och rankad 73:a i Queen’s, besegrade hon Leylah Fernandez, spelade klart en regnavbruten match mot Jaqueline Cristian på fredagsmorgonen och slog samma eftermiddag förstaseedade Elena Rybakina. Det var karriärens främsta seger räknat i motståndarens ranking. Donna Vekić stoppade henne i semifinalen. Två veckor senare förlorade hon i första omgången i Wimbledon mot kvalspelaren Tyra Grant och grät under presskonferensen.

Den 12 juli 2026 gifte hon sig med de Minaur, som hon varit förlovad med sedan december 2024, i en liten kyrka i Woodhouse, intill byn där hon växte upp, medan större delen av den brittiska tennisvärlden följde herrfinalen i Wimbledon. Tidpunkten var vald med omsorg. Hennes morfar levde med demens, och familjen ville att han skulle kunna vara med. Hennes mamma följde henne fram till altaret, där Brian Gartshore väntade på att överlämna henne. Senare följde ett större firande i Toscana. I oktober gick han bort, veckan innan hon förlorade i första omgången i Wuhan mot Diana Shnaider, en spelare som nu har besegrat henne tre gånger på tre år.

Den här veckan är hon rankad 58:a i världen. I Japan Open i Osaka hade hon vunnit första set och ledde med 3–1 mot wildcardspelaren Himeno Sakatsume när regnet avbröt matchen. Dagen därpå återvände hon och vann med 6–3, 6–1. Nästa motståndare är schweiziskan Viktorija Golubic. I januari flyttar touren till Australien, hennes mans hemland, och med det kommer den del av kalendern då frågan om henne aldrig har fått något slutgiltigt svar: hur Katie Boulters tennis ser ut när gräset ligger elva månader bort.

Taggar: sport, athletes, tennis, Elena Rybakina, WTA, Alex de Minaur, Katie Boulter