John Pomeroy, animatören som lämnade Disney och kom tillbaka

John Pomeroy

Photo: Cpl. William B. Hill / Public domain, via Wikimedia Commons

Född	26 mars 1951 Los Angeles, California, United States
Yrke	Animatör

Ett gäng tecknade möss stjäl Sadie Sinks skor i Pradas nya julkampanj, medan en cynisk räv följer Maya Hawke genom snön. Alla djuren har ritats med blyertspenna och papper av ett team under ledning av John Pomeroy, och modepressen såg valet som en markering mot de AI-genererade bilder som smugit sig in i julreklamen. För Pomeroy är blyertspennan ingen programförklaring. Det är verktyget han en gång lämnade Disney för att skydda – och anledningen till att han senare kom tillbaka.

Vägen dit började granne med familjen Disney. Han växte upp i Toluca Lake i Los Angeles, med Walt Disneys brorson Roy Disney som granne, och som pojke hittade han The Art of Walt Disney på det lokala biblioteket. Den tjocka boken handlade om hur konstnärerna animerade Pinocchio och Bambi, och han säger att han läste den tio gånger. Nästan varje vecka skrev han till studion. När han var femton tog han med sig en portfolio till grindarna i Burbank, men blev avvisad eftersom ingen anställde. Ändå gick han därifrån, minns han, full av energi – bara för att han hade fått stå där.

Pomeroy föddes i Los Angeles den 26 mars 1951 och studerade illustration vid ArtCenter College of Design i Pasadena. Vid sitt andra försök, 1972, stötte han på Milt Kahl, en av Nine Old Men, som sa att hans perspektiv inte stämde. Pomeroy gick en kurs i perspektiv och kom tillbaka. I januari 1973 antog Disney honom till sitt utbildningsprogram, där Eric Larson blev hans mentor. Han hade velat måla bakgrunder, men ändrade sig när han såg sitt första blyertstest röra sig på en Moviola. ”Jag insåg att jag skapade något ur ingenting”, har han sagt. ”Och jag blev beroende.”

Lärlingstiden var tuff. Frank Thomas handledde hans första scen, i Nalle Puh och den skuttande tigern, där Tiger går sin väg efter att ha fått veta att han aldrig mer får skutta, och lät honom rita om den ungefär arton gånger. Ollie Johnston tog sedan med honom på Bernard och Bianca, där han hjälpte till att utveckla föräldralösa Penny, och lärde honom – med Pomeroys ord – att bli ”en skådespelare med en blyertspenna”. Under arbetet med Peter och draken Elliott jobbade han tillsammans med två andra unga animatörer, Don Bluth och Gary Goldman. På helgerna lärde sig trion resten av filmskapandets hantverk i Bluths garage: spela in ljudspår, fotografera teckningar och filma effekter. I garaget blev kortfilmen Banjo – en kattunge på rymmen till.

Den 13 september 1979 sa Bluth, Goldman, Pomeroy och en grupp kollegor upp sig för att grunda Don Bluth Productions. De var oense med en studio som de tyckte tummade på hantverket som de gamla mästarna hade byggt upp, och planen var att göra långfilmer på det sätt som mästarna hade lärt dem. Brisby och Nimhs hemlighet, som kom 1982 med Pomeroy som producent, medförfattare och animationsregissör, blev ett bevis på att det gick. Därefter följde arkadspelet med laserdisc Dragon’s Lair, som gjordes tillsammans med formgivaren Rick Dyer. När den marknaden kollapsade gick bolaget i konkurs.

Verksamheten återuppstod som Sullivan Bluth Studios, med affärsmannen Morris Sullivan, Steven Spielberg som partner till den första långfilmen och en stor animationsstudio i Dublin. Pomeroy var chefsanimatör och producent för Resan till Amerika, som 1986 drog in mer än Disneys egen musfilm det året, Mästerdetektiven Basil Mus, och blev den animerade långfilm som fram till dess hade spelat in mest vid sin första premiär. Landet för längesedan, med Spielberg och George Lucas som exekutiva producenter, följde 1988. År 1989 flyttade Pomeroy tillbaka till Kalifornien för att leda en amerikansk gren av studion, som bidrog med animation till Änglahund.

Berättelsen om rebellerna brukar skildras som en framgångssaga: utmanarna lämnade Disney och slog bolaget på bio. Pomeroys egen bild av upproret är mindre smickrande. Senare Bluth-filmer som Rock-a-Doodle gick dåligt både hos kritikerna och på biograferna, och han menar att problemen fanns inne i studion, inte utanför den. ”Vi började fastna i en kreativ återvändsgränd”, har han sagt. Producentjobbet hade tagit blyertspennan ur handen på honom. ”Jag höll på att dö som konstnär.” Han hade lämnat Disney för att fortsätta teckna, men bolaget han byggt upp hade hindrat honom från att göra just det. 1992 sålde han sin andel och återvände till måleriet.

Don Hahn, Disney-producent och gammal vän, fick honom tillbaka för att handleda John Smith i Pocahontas, en rollfigur som Pomeroy formgav och animerade tillsammans med ett team på fjorton personer. Fantasia 2000 förde honom samman med barndomsgrannen Roy Disney. Därefter ledde han animationen av Milo Thatch, språkforskaren som är hjälte i Atlantis – En försvunnen värld, och animerade i Skattkammarplaneten. 2003, när Disney avvecklade sin avdelning för handritade långfilmer, lämnade han bolaget för andra gången.

Frilansåren var stabilare än de var glamorösa. Han var chefsanimatör för Universals Nicke Nyfiken, animerade i The Simpsons: Filmen och arbetade med Warner Bros. Tom och Jerry-filmer samt Disney Television Animations Fancy Nancy. Han illustrerade Walt’s Imagination: The Life of Walt Disney, Doreen Rappaports bilderbok om Walt Disneys liv, utgiven av Disney Hyperion 2018. Det innebar att han fick teckna män som han en gång hade arbetat sida vid sida med. Han skulpterar byster som animatörer använder för att se en rollfigur i tre dimensioner, målar historiska scener och undervisar i animation vid Lipscomb University i Nashville. Han blev kristen 1998 och talar om sitt arbete i de termerna.

Pradas kampanj ”Drawing Prada”, som lanserades den 27 oktober 2026, kombinerar Glen Luchfords fotografier av Sink, Hawke, Chen Haoyu, Kelvin Harrison Jr. och Luther Ford med djur tecknade av Pomeroys animatörer. Till kampanjen hör också kortfilmer där verkliga inspelningar blandas med handritad animation. WWD, som var först med nyheten, kallade den ”Pradas motgift mot AI-sörjan”. Pomeroy, som står angiven som animationsregissör, beskrev valet som en fråga om hantverk snarare än teknik: ”Det finns en väldigt tydlig och genomtänkt anledning att göra handritad animation, och det är att visa att den har ett värde.” Han tillade: ”Jag lärde mig mitt hantverk med blyertspenna och papper.”

Den meningen sammanfattar hela karriären i miniatyr. Eleven som Milt Kahl skickade iväg för att lära sig perspektiv får nu uppdraget när ett lyxvarumärke vill visa att en teckning kommer från en mänsklig hand. Pomeroy säger att han vill föra metoden vidare till nästa generation, och det gör han lika mycket i ett klassrum i Nashville som i en Prada-kampanj.

Taggar: Prada, animatörer, John Pomeroy, An American Tail, Don Bluth, Gary Goldman

Relaterade personer

Relaterade personer

Diskussion