Igor Levit, pianisten som startade ett eget skivbolag mot tystnaden

Igor Levit

Photo: FA2010 / Public domain, via Wikimedia Commons

Född	10 mars 1987 Nizhny Novgorod, Russia
Yrke	Pianist
Priser	Gilmore Artist Award · Delstatspris för Niedersachsen · Korset av förtjänelseorden från Förbundsrepubliken Tyskland

Det första albumet på Igor Levits eget skivbolag inleds med ett överstruket namn. Beethoven skrev Napoleon Bonapartes namn på sin tredje symfoni och strök sedan över det på titelbladet när Napoleon lät kröna sig till kejsare; verket blev Eroica. Levit spelar den ensam, i Franz Liszts pianotranskription, och ställer den intill Arnold Schönbergs Ode to Napoleon, skriven i amerikansk exil med en annan diktator i tankarna. Skivbolaget fick namnet NO SILENCE, och det sammanfattar den diskussion som följt honom i ett decennium. För en del av publiken är han pianisten som The New Yorker kallade ”enastående”, och som vunnit Gramophones främsta priser för Bach och Beethoven. För andra är han en offentlig röst mot antisemitism och extremhögern, som råkar äga en Steinway. Levit har aldrig gått med på att det skulle handla om två olika personer.

Han föddes i Gorkij, den slutna sovjetiska stad som numera åter heter Nizjnij Novgorod, i en judisk familj. Hans mor, Elena Levit, var pianolärare och repetitör och hade utbildats inom Heinrich Neuhaus skola. Hon satte honom vid pianot när han var tre år. När han var åtta emigrerade familjen till Hannover. Efter ett år för Hans Leygraf vid Mozarteum i Salzburg tillbringade han ett decennium vid Hochschule für Musik, Theater und Medien Hannover, där han studerade för Karl-Heinz Kämmerling och avslutade utbildningen med det högsta examensresultatet i skolans historia. Vid Arthur Rubinstein-tävlingen i Tel Aviv var han den yngsta deltagaren och åkte hem med silvermedaljen och ytterligare tre priser.

Hans debutalbum för Sony Classical kom 2013 och bestod av Beethovens fem sista sonater, musik som pianister traditionellt brukar vänta med till senare i karriären. Därefter följde Bachs Partitor. Skivan som kom att definiera honom var trippelalbumet från 2015, där Bachs Goldberg Variations och Beethovens Diabelli Variations placerades intill Frederic Rzewskis The People United Will Never Be Defeated!, trettiosex variationer över en sång från den chilenska proteströrelsen. Att placera ett verk från 1975, byggt på en kampsång, bredvid de två stora variationscyklerna för klaver var i sig ett ställningstagande. Gramophone utsåg albumet till årets inspelning 2016.

Sorgen satte sin prägel på nästa album. Hans närmaste vän, den tyske konstnären Hannes Malte Mahler, omkom i en cykelolycka 2016, och Life, som kom två år senare, är Levits svar. Albumet rör sig från Busoni och Bach till Wagner, via Liszt och ett stycke av jazzpianisten Bill Evans. 2019 blev han professor vid sin gamla skola i Hannover, och Sony gav ut hans kompletta inspelning av Beethovens sonater. Den gick direkt upp i topp på klassiska albumlistan; 2020 utsåg Gramophone honom till årets artist.

Den mars stängde konsertsalarna. Den 12:e satte han sig vid pianot i sin lägenhet i Berlin och direktsände Beethovens ”Waldstein”-sonat på Twitter. Han fortsatte med över femtio sådana Hauskonzerte, från Schuberts sonat i B-dur till Billy Joels ”And So It Goes”. I slutet av maj framförde han Erik Saties Vexations, en enda sida som upprepas 840 gånger, i mer än femton timmar utan avbrott. Publiken hade nu vuxit långt utanför kretsen av människor som köper pianoinspelningar. Senare spelade han in Metallicas ”Nothing Else Matters” för The Metallica Blacklist och framträdde i tv tillsammans med Berlinrapparen Danger Dan.

Den räckvidden gav också kritikerna en måltavla. I oktober 2020 publicerade Helmut Mauró, musikkritiker på Süddeutsche Zeitung, artikeln ”Igor Levit ist müde”. Där avfärdade han Levit som en ”Twittervirtuos” och använde uttrycket ”offeranspråkens ideologi”. Läsare och kollegor kallade texten antisemitisk. Efter att först ha försvarat den bad tidningens chefredaktörer om ursäkt. Historien brukar återges som ett smutskastningsförsök som togs tillbaka. Den svårare sanningen är att Levits aktivism inte heller är enkel att ta till sig för dem som delar hans oro. Efter Hamas massaker i Israel den 7 oktober 2023 arrangerade han en kväll med namnet ”Against Silence, Against Antisemitism” på Berliner Ensemble. Sedan dess har han sagt att orden för en tid lämnade honom och att han förlorade ”nästan alla” sina vänner och bekanta, även om den närmaste kretsen fanns kvar. Sommaren 2026 strök tv-bolaget ZDF honom och Danger Dan från hundrade upplagan av satirprogrammet Die Anstalt, kort före inspelningen. Bolaget motiverade beslutet med att texten till deras låt ”Keine Angst” kunde tolkas som en uppmaning till våld. De båda kallade det censur, och programmets egen ensemble tog avstånd från beslutet. I en kommentar i Jüdische Allgemeine, den tyska centralrådet för judars tidning, argumenterades det däremot för att ZDF hade gjort rätt.

Inspelningarna fortsatte att vidga den musikaliska kartan. On DSCH ställde Sjostakovitjs 24 preludier och fugor mot Ronald Stevensons omfattande Passacaglia on DSCH. Tristan kretsade kring Hans Werner Henze, Wagner och Mahler, medan Fantasia rörde sig från Bach till Alban Berg. Hans Brahmskonserter med Christian Thielemann och Wienerfilharmonikerna belönades med en Opus Klassik 2025. Sedan säsongen 2022–23 är han konstnärlig ledare tillsammans med en kollega för festivalen Heidelberger Frühling. Våren 2025 framförde han dessutom Vexations i tretton timmar tillsammans med performancekonstnären Marina Abramović på Southbank Centre i London.

NO SILENCE lanserades i juni 2026 i samarbete med Sony Classical. Levit finansierar bolaget själv och kallar det sitt företag. Han vill att det ska vara öppet för alla genrer och så småningom växa till en stiftelse med en festival och en akademi. De tre första albumen släpptes den 23 oktober 2026: Resistance, inspelad med Kammerakademie Potsdam under ledning av Antonello Manacorda och med skådespelaren Dörte Lyssewski som berättarröst; en inspelning av Vexations som enligt Levit själv är nästan sexton timmar lång, pressad i 840 exemplar – lika många som Saties sida upprepas; samt debuten från den unga wienerpianisten Lukas Sternath. Levit hör det heroiska i Eroica hos Beethoven, inte hos Napoleon: ”Här är en man som håller på att förlora hörseln, som befinner sig på självmordets rand, men ändå fortsätter.”

Han bor i Berlin. I december 2026 spelar han på Nobelpriskonserten i Stockholm med Antonio Pappano och Kungliga Filharmonikerna. Det större åtagandet handlar återigen om Beethoven: kompletta cykler med de 32 sonaterna, åtta konserter i varje, från oktober 2026 till juni 2028 i New York, London, Wien, Berlin, München, Hamburg och Nordrhein-Westfalen. Carnegie Hall står på programmet från april 2027, och i Hamburg avslutas serien den 14 juni 2028 med op. 109, 110 och 111. Hans första kompletta inspelning gavs ut på ett skivbolag han inte ägde. Nu spelar han sonaterna med ett eget skivbolag i ryggen, och nästa prövning för NO SILENCE blir om bolaget kan knyta till sig artister som vågar höras lika mycket som han själv.

Utvalda inspelningar

Fünf Klavierkonzerte (2007)
The Late Piano Sonatas (2013)
Partitas, BWV 825-830 (2014)
Diabelli Variations (2015)
Goldberg Variations (2016)
Life (2018)
Encounter (2020)
On DSCH (2021)
Tristan (2022)
Fantasia (2023)
Brahms (2024)
Resistance (2026)

Taggar: singers, klassisk musik, Danger Dan, Igor Levit, Ludwig van Beethoven, Goldbergvariationerna

Relaterade personer

Utvalda inspelningar

Relaterade personer

Diskussion