Franck Vigroux – noisekompositören som vänder sig till dansgolvet med Sonnailles

Franck Vigroux

Född	1973 Marvejols, Lozère, France
Yrke	Kompositör och elektronisk musiker
Priser	Villa Médicis hors les murs-vinnare

Franck Vigroux bygger maskiner som ska överväldiga publiken – och ber sedan publiken att lägga märke till vad som händer med den. I Atotal, den audiovisuella konsert han framför tillsammans med den digitala konstnären Antoine Schmitt, drivs ljud och bild mot en enda låst puls, en absolut synkronisering som verkets egna programanteckningar jämför med hur totalitära regimer genom upprepning plattar till det kritiska tänkandet. Den franske kompositören spelar live, på full volym och utan att säga ett ord. Frågan om en föreställning kan blottlägga en sådan påverkan utan att själv bara iscensätta den har följt honom från noiseklubbarnas scener till operahusen.

Han kommer från Lozère, det minst befolkade departementet i det franska fastlandet, och kalendern drar honom ständigt tillbaka dit. Vigroux föddes 1973 i Marvejols, en liten marknadsstad i det historiska Gévaudan. Flera decennier senare spelar han på Raster-etikettens tyska lägereldskvällar utomhus i Bagnols-les-Bains, och teatern i Mende är med och producerar hans senaste opera. Han började som gitarrist i den franska scenen för improvisationsmusik och jazzbesläktad musik och byggde tidigt upp en egen infrastruktur: skivbolaget DAC Records 2002 och därefter scenkonstkompaniet D’Autres Cordes 2008. Sedan dess har nästan allt hans scenarbete gått genom kompaniet.

De första skivorna var samarbetsprojekt. I Lilas-sviten, som inleddes 2003, samlade han gitarristen Marc Ducret, harpisten Hélène Breschand, kontrabasisten Bruno Chevillon och trummisen Michel Blanc kring sina klippverk och kompositioner. Han spelade in Hums de terre med Elliott Sharp för Radio Frances etikett Signature, gjorde Pituitary Desert med den japanske författaren Kenji Siratori och spelade med Joey Baron, Chevillon och Sharp på Venice dal Vivo. En Villa Médicis-residens utanför Frankrike tog honom till New York 2009, där han träffade sångaren Ben Miller och bildade duon Transistor. Runt 2010 slutade han i stort sett att spela gitarr på scen och återvände till instrumentet först på soloalbumet Ciment 2014.

I gitarrens ställe kom elektroniken – och en roman. Jevgenij Zamjatins We, den sovjetiska dystopin från 1920-talet med sina glashus och numrerade medborgare, löper genom tre av hans soloalbum: Camera Police, We (Nous autres) och Rapport sur le désordre. The Encyclopedia of Science Fiction beskriver dem som verk som frammanar en förtryckande dystopisk stämning med hårt oljud, kraftigt förvrängda beats och vocoderröster, snarare än som bearbetningar av boken. Ett radiostycke baserat på samma roman, D503, skapades för France Culture och representerade Radio France vid Prix Italia 2011. 2019 tog han We till scenen tillsammans med pianisten Matthew Bourne, hans partner på Radioland: Radio-Activity Revisited, en nytolkning från 2015 av Kraftwerks Radio-Aktivität för skivbolaget Leaf.

Det mest betydelsefulla samarbetet var med Mika Vainio från den finländska duon Pan Sonic. Deras album Peau froide, léger soleil gavs ut på Cosmo Rhythmatic 2015. Vainio dog 2017, och Ignis, sammanställt av inspelningar från deras sessioner, följde 2018. Raster har senare berättat att de först träffade Vigroux vid en soundcheck på Berghain, där han uppträdde med Vainio. Öppningsspåret på Ballades sur lac gelé, som Raster gav ut 2020, härrör från den perioden, och Vigroux färdigställde skivan när pandemin bröt ut. Den är tillägnad Vainio: långsamma, minimalistiska strukturer på ytan, medan förvrängt ljud byggs upp därunder likt trycket under isen. Han gjorde också två Tobel-album med Reinhold Friedl från ensemblen Zeitkratzer.

Två bildkonstnärer återkommer i hans scenproduktioner. Med videokonstnären Kurt d’Haeseleer skapade han Aucun lieu, Flesh och Forêt, dansdrivna föreställningar med påtaglig fysisk kraft. Med Schmitt kom de audiovisuella konserterna Tempest, Chronostasis och Atotal, vars albumversion Aesthetical gav ut i slutet av 2021. 2023 skrev han Chutes, en elektronisk opera för sopranisten Loïc Varanguien de Villepin, samtidigt som skivorna fortsatte att komma: Magnetoscope på Raster och därefter Grand Bal på Aesthetical 2024.

Friktionen i hans verk uppstår mellan hur de ramas in och hur han själv talar om dem. I anteckningarna till Atotal åberopas Laplaces demon, Heisenberg, Gödel och Lucretius avvikelse för att hävda att verket slinker igenom sprickorna i ett deterministiskt universum. När Vigroux själv presenterade Grand Bal sade han att han inte är särskilt pratsam om sin musik om ingen frågar, och kallade musiken ”ett verkligt utlopp där saker görs intuitivt, för nöjes skull”. De stora frågorna överlåter han åt teatern. Båda sakerna kan vara sanna, men spänningen märks på scen: en konsert som ska visa hur synkronisering utplånar omdömet är beroende av att synkroniseringen faktiskt påverkar människorna i rummet. Den öppning som programanteckningarna utlovar måste varje åskådare hitta på egen hand, i mörkret och på hög volym. Det finns också en stillsammare paradox. För en artist som turnerar på fem kontinenter cirkulerar skivorna i anmärkningsvärt små upplagor; Atotal, Grand Bal och hans senaste album har alla pressats i upplagor om 300 exemplar.

Det senaste albumet, Sonnailles, gavs ut av Raster som dubbel-LP i maj 2026. De sju spåren, från ”Mordor” till ”Elvis”, växte fram ur två inbjudningar långt från de miljöer där han vanligtvis verkar: en rock- och punkfestival i Frankrike och en rad spelningar på technoklubbar i Kina. Raster beskriver skivan som musik vars främsta uppgift är att få kroppar att röra sig på dansgolvet – en ny riktning för honom. Fragment av Varanguien de Villepins röst svävar genom albumet. Turnétempot har varit skoningslöst: Brasilien och Kenya hösten 2025, en rad amerikanska städer i december samma år, Australien och Nya Zeeland i mars 2026 samt Taipei, Taichung och Hongkong i september.

Sedan kom Hunger. Hans nya elektroniska opera hade premiär den 1 oktober 2026 på Festival Musica i Strasbourg, med François Malbranque och Amandine Bajou på scen och video av Schmitt. Den följer en person som under modernitetens växande tryck ser länge begravda, arkaiska instinkter komma upp till ytan. Berättelsen utspelar sig i ett landsbygdsområde präglat av utflyttning och rotlöshet. Det är svårt att inte höra Lozère i den beskrivningen.

De kommande veckorna är fullspäckade. Efter en spelning med Cascades på Institut Français i Kinshasa den 7 november reser Hunger vidare till Liège den 11 november, Bar-le-Duc den 13 november och Perpignan den 17 november. Atotal spelas i Málaga den 28 november under festivalen Transdisciplina och därefter i Linz den 4 december. Den 10 december kommer Hunger till teatern i Mende, och operan om en avfolkad landsbygd avslutar sin första spelperiod i det departement som den växte fram ur.