Darlene Love, rösten bakom andras namn som vid 85 till slut får en egen film

Darlene Love

Photo: Wes Washington / CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons

Född	26 juli 1941 Los Angeles
Yrke	Sångerska och skådespelerska
Priser	Grammy Award för Bästa Nya New Jack Swing-Artist · Rock and Roll Hall of Fame

Den mest berömda skiva Darlene Love gjorde som ung bär ett annat bands namn på etiketten. När ”He’s a Rebel” toppade den amerikanska listan var det en studiosångerska från Los Angeles som sjöng huvudstämman, medan The Crystals, strandsatta på andra sidan landet, fick lära sig låten och marknadsföra den som sin egen. Så såg det ut i åratal: hennes röst på andras hits, hennes namn i liten stil – eller inte alls. Nu, vid 85 års ålder, har hon en dokumentär med sitt eget namn i titeln, en julturné inbokad ända in i december och en enkel önskan: en liten lokal där ”folk verkligen hör min röst”.

Hon föddes som Darlene Wright i Los Angeles, dotter till en pastor, och växte upp med gospel. Tio år gammal började hon sjunga i en kyrkokör i Hawthorne. Hennes lillasyster Edna Wright skulle senare bli sångerska i soulgruppen Honey Cone. På high school sjöng hon i doo-wop-gruppen The Echoes, innan hon värvades till The Blossoms – en tjejgrupp som blev en av de mest anlitade sånggrupperna i Los Angeles studior.

Wright föddes den 26 juli 1941. 1962 bokades The Blossoms för en inspelning med Phil Spector. Hans grupp The Crystals kunde inte ta sig till Los Angeles i tid, så Wright sjöng huvudstämman på ”He’s a Rebel”. Spector skyndade ut låten på sitt skivbolag Philles under The Crystals namn, och i november nådde den förstaplatsen på Billboard Hot 100. Därefter skrev han kontrakt med henne och gav henne namnet Darlene Love. Hennes nästa huvudsång, ”He’s Sure the Boy I Love”, gavs också ut som en The Crystals-skiva. Medlåtskrivaren Cynthia Weil fick först senare veta vems röst det var: ”Jag tycker att det var fruktansvärt gjort mot henne.” Loves eget namn stod visserligen på ”Today I Met the Boy I’m Gonna Marry” och ”Wait ’Til My Bobby Gets Home”, och hon sjöng även med Bob B. Soxx and the Blue Jeans, vars ”Zip-a-Dee-Doo-Dah” nådde topp tio. Sedan kom ”Christmas (Baby Please Come Home)”, skriven av Spector tillsammans med Jeff Barry och Ellie Greenwich för Ronnie Spector, men överlåten till Love när låten behövde mer kraft. Den gavs ut på A Christmas Gift for You from Phil Spector 1963, men det dröjde årtionden innan den blev låten som hennes liv kom att mätas mot.

Tillsammans med The Blossoms hördes hon bakom en anmärkningsvärt stor del av sextiotalets popmusik, från The Ronettes ”Be My Baby” till Frank Sinatras ”That’s Life”, och hon sjöng i Elvis Presleys comebackshow 1968. På 1970-talet sjöng hon bakgrundssång åt Dionne Warwick i omkring tio år och kom nära Cissy Houston, som gjorde henne till gudmor åt dottern Whitney. Sedan blev jobben färre, och Love tog ett steg tillbaka för att uppfostra sina barn.

Vändpunkten hon oftast berättar om utspelade sig i ett hus i Beverly Hills, där hon arbetade som städare och ”Christmas” spelades på radion. ”Jag såg mig bara i spegeln och sa: ’Det här är inte vad jag ska göra. Jag ska sjunga’”, berättade hon för Associated Press. Steven Van Zandt hjälpte henne till New York, där hon från 1982 uppträdde på scener som Bottom Line. Hon spelade också sig själv i Leader of the Pack, Broadwaymusikalen byggd på Ellie Greenwichs låtar. I december 1986 bad David Letterman henne att sjunga jullåten i sitt sena tv-program. Därefter återkom hon nästan varje år fram till december 2014, så länge att han utnämnde henne till julens drottning. På filmduken mötte publiken henne som Trish Murtaugh, Danny Glovers hustru, i de fyra Lethal Weapon-filmerna. 1990 turnerade hon och hennes syster dessutom som körsångare åt Cher.

Den offentliga bilden av Darlene Love har blivit en varm och mild sådan: den mormorslika rösten som återvänder varje december, tacksam och obekymrad. Verkligheten är mer komplicerad. 1993 stämde hon Spector för uteblivna royalties och tilldömdes 250 000 dollar. Hennes soloalbum, med start i Paint Another Picture 1988, blev aldrig några hits, och julkronan – hur kärleksfullt den än är menad – låser fast en sångerska med stor bredd vid en låt och en månad. Till och med filmen som gav henne en ny publik, 20 Feet from Stardom, som vann en Oscar för bästa dokumentär och gav henne en Grammy tillsammans med de andra medverkande, placerade henne bland körsångarna – den kategori hon ägnat femtio år åt att försöka lämna. Love tänker inte spela offer. ”Jag bär inte på det. För det kan jag inte. Det är en alltför tung börda”, sa hon i september. Hon är också rättfram om Spector, som dog i fängelse 2021 medan han avtjänade ett straff för mord: ”Phil Spector var rädd. Han hade stor mun. Han bar vapen.”

Från 2005 till 2008 spelade hon Motormouth Maybelle i Broadwayuppsättningen av Hairspray, tills hennes man sa att det fick räcka. 2011 valdes hon in i Rock and Roll Hall of Fame av Bette Midler, och från scenen tackade Love Spector för att han ”gjorde mig till huvudrösten i sin Wall of Sound”. Introducing Darlene Love, som släpptes 2015 på Van Zandts skivbolag Wicked Cool Records, innehöll låtar av Bruce Springsteen och Elvis Costello. Jullåten fortsatte sin resa: till ABC:s The View, vidare till en duett med Cher på hennes album Christmas från 2023 och, sedan 2024, till The Tonight Show Starring Jimmy Fallon, där Paul Shaffer och Little Steven and the Disciples of Soul står bakom henne.

I år fick berättelserna äntligen en egen inramning. Darlene Love: I Know Where I’ve Been, regisserad av den kanadensiske dokumentärfilmaren Barry Avrich och producerad av Taraji P. Henson, fick världspremiär på Toronto International Film Festival den 14 september. Bland dem som medverkar framför kameran finns Springsteen och producenten Lou Adler. I april sjöng hon ”That’s What Friends Are For” tillsammans med Warwick vid American Music Honors, och i samband med sin 85-årsdag berättade hon för Rolling Stone att hon gärna skulle göra en längre spelperiod på Carlyle eller i en liten lokal i Las Vegas, med Springsteens Broadwayföreställning som förebild: ett piano, ett par körsångare och berättelserna bakom Spector-skivorna.

Love har varit gift med Alton Allison sedan 1984, har tre söner och delar sin tid mellan delstaten New York, Kalifornien och Jamaica, där hennes man kommer ifrån. Hennes memoarer från 1998, My Name Is Love, skrivna tillsammans med Rob Hoerburger, berättade mycket av den här historien redan då.

Turnén Her Love for the Holidays inleds på Cabot i Beverly, Massachusetts, den 27 november och avslutas den 23 december på Count Basie Center i Red Bank, New Jersey. Där blev hon i december förra året invald i lokalens Walk of Fame. Om hon turnerar igen 2027 är fortfarande oklart. ”Det beror på min man och mig”, säger hon. Men om vad hon väntar sig råder det mindre tvekan: ”Jag känner fortfarande att något är på väg.”

Utvald diskografi

It's Christmas, of Course (2007)
Paint Another Picture (2012)
Introducing Darlene Love (2015)

Taggar: singers, sångerskor, Darlene Love, Christmas (Baby Please Come Home), He's a Rebel, Phil Spector

Relaterade personer

Utvald diskografi

Relaterade personer

Diskussion