Chappell Roan, popstjärnan som låter sin dragpersona bära berömmelsen

Chappell Roan

Photo: Popdust / CC BY 3.0, via Wikimedia Commons

Född	19 februari 1998 Willard
Yrke	Sångerska och låtskrivare
Priser	Grammy Award för Bästa Nykomling

Kvinnan med de röda lockarna och dragqueen-sminkningen är en rollfigur, och skaparen bakom henne har aldrig låtsats något annat. Chappell Roan beskriver henne som sin dragpersona, en högljuddare och modigare version av tjejen från Missouri som skrev låtarna, och jämför upplägget med Hannah Montana. Knepet fungerade bättre än någon hade kunnat ana. Rollfiguren lockar nu större dagpublik än många festivaler någonsin har sett, samtidigt som personen bakom fortsätter att säga till publiken att tempot skrämmer henne. Sedan Grammypriset för bästa nya artist har hon släppt två singlar och en gästrap, och hon har sagt att hennes andra album kan dröja flera år. Popens senaste stora stjärna låter karriären gå i mänsklig takt.

Rollfiguren har en historia som går långt tillbaka. Kayleigh Rose Amstutz växte upp som äldst av fyra barn i Willard, en liten stad utanför Springfield, i ett konservativt kristet hem där familjen gick i kyrkan tre gånger i veckan och somrarna tillbringades på bibelläger. Som trettonåring vann hon skolans talangtävling med The Christmas Song och började snart lägga upp covers på YouTube. En sommar på Interlochen Center for the Arts resulterade i Die Young, originallåten som fick skivbolagen att knacka på. Hon föddes den 19 februari 1998 och hade i maj 2015, som sjuttonåring, skrivit kontrakt med Atlantic Records.

Artistnamnet kom till 2016, efter att hennes morfar Dennis K. Chappell dött i hjärncancer: hans efternamn, tillsammans med ett ord ur hans favoritlåt, The Strawberry Roan. Det tidiga materialet för Atlantic, EP:n School Nights från 2017, var vemodigt och långsamt och sjöngs, enligt hennes egen senare beskrivning, på fel sätt. Vändningen kom efter att hon flyttade till Los Angeles 2018. Där kände hon för första gången att hon kunde leva öppet som queer kvinna, säger hon, och började skriva tillsammans med producenten Dan Nigro. Pink Pony Club, som släpptes i april 2020, blev vändpunkten: en synthpopfantasi om en småstadstjej som flyttar till Los Angeles för att dansa på en go-go-scen. Kritikerna älskade den. Atlantic imponerades inte av försäljningen och släppte henne den augusti.

Det som följde förklarar hur hon agerar i dag. Roan arbetade som produktionsassistent och i en munkbutik, och när Nigros uppmärksamhet flyttades till Olivia Rodrigos Sour tog hon jobb på en drive through-restaurang hemma i Missouri. Hon fortsatte skriva. 2022 fick hon ett förlagskontrakt med Sony och återförenades med Nigro, sjöng bakgrundssång på Rodrigos inspelningar och var förband på hennes Sour-turné. De fristående singlarna Naked in Manhattan, Femininomenon och Casual vässade uttrycket: kaxigt, roligt och öppet queer.

2023 startade Nigro Amusement Records, ett skivbolag som skapats särskilt för henne, med Island Records bakom sig. Hot to Go! fick en egen hejarklacksrutin. Debutalbumet The Rise and Fall of a Midwest Princess släpptes i september 2023, och på turnéerna bokades dragqueens som förband samtidigt som en dollar per biljett gick till den svarta transorganisationen For the Gworls. Till en början sålde albumet måttligt. Sedan kom Good Luck, Babe! i april 2024, en fristående singel om en kvinna som försöker övertala sig själv att inte älska en annan kvinna, och allt tog fart på en gång. Låten klättrade till fjärde plats på Billboard Hot 100, och det sju månader gamla albumet steg till andra plats på Billboard 200. Hennes spelning på Lollapalooza den augusti lockade festivalens största dagpublik, och därefter utsågs hon till bästa nya artist vid MTV Video Music Awards och, i februari 2025, vid Grammygalan.

Berömmelsen förde med sig ett problem som musikbranschen helst hade sett att hon höll tyst om. Sommaren 2024 skrev Roan i ett inlägg att vissa fans trakasserade och förföljde henne och försökte komma åt hennes familj, och att det inte gav någon rätt till hennes tid att tycka om musiken. En del av internet tolkade det som otacksamhet. I sitt Grammytal gick hon längre och krävde att skivbolagen skulle betala artister i början av karriären en lön att leva på och erbjuda sjukförsäkring. Det ledde till ett offentligt svar i The Hollywood Reporter från den tidigare musikchefen Jeff Rabhan, som kallade idén naiv. Hon svarade med att utmana honom att matcha en donation på 25 000 dollar till artister i ekonomisk knipa. Den kritiska bilden av Roan som besvärlig missar vad hon faktiskt säger: att systemet som släppte henne 2020 är samma system som nu vill att hon ska vara tillgänglig jämt, och att dragfiguren är den enda delen av henne som skapats för offentligheten. En rimligare kritik handlar om utgivningstakten, inte hennes temperament. Två år efter genombrottet består hennes katalog fortfarande av ett enda album, och varje ny utgåva har varit en singel.

Singlarna har varit stora. Pink Pony Club nådde förstaplatsen i Storbritannien 2025, fem år efter att Atlantic gett upp låten. The Giver tog henne in i countrygenren, en riktning hon hade antytt i Saturday Night Live, och The Subway, en uppbrottsballad som hon framförde live i ett år innan den släpptes i juli 2025, blev hennes andra brittiska listetta och nominerades till årets inspelning och bästa popsoloframträdande vid Grammygalan 2026. Hon förlorade i båda kategorierna. Turnén The Visions of Damsels and Other Dangerous Things, med en slottskuliss på scenen, avslutades på Lollapalooza Brasil i São Paulo i mars 2026. Samma resa ledde till en kortvarig motreaktion när fotbollsspelaren Jorginho anklagade hennes säkerhetspersonal för att ha konfronterat hans fru och styvdotter på ett hotell. Roan bad om ursäkt, vakten sa att han inte tillhörde hennes team och Jorginho drog tillbaka anklagelsen.

Hennes nyaste musik finns på någon annans skiva. Den 15 oktober 2026 släppte Rodrigo en remix av Expectations från albumet you seem pretty sad for a girl so in love, med en ny andra vers framförd av Roan, hennes första gästmedverkan. Den producerades av deras gemensamma samarbetspartner Nigro och fick en parodivideo i gameshowstil med David Byrne som programledare. Fyra år tidigare hade den då okända sångerskan varit förband på en av Rodrigos spelningar; nu byter hon verser med henne på jämlika villkor.

Roan bor i Los Angeles. Hon är lesbisk och har berättat öppet om att hon diagnostiserades med bipolär sjukdom typ II när hon var tjugotvå och om en depression som förvärrades av berömmelsen. I oktober 2025 startade hon Midwest Princess Project, en ideell organisation för transungdomar och hbtq+-gemenskaper som har samlat in mer än 800 000 dollar. Nästa hållpunkt är organisationens ettårsjubileum: Super Graphic Spectacular, två välgörenhetskvällar på Shrine i Los Angeles den 21 och 22 oktober 2026, med Lola Young, Tinashe, Caroline Polachek och MUNA på programmet och Roan som avslutande artist båda kvällarna. Det andra albumet, som fortfarande bara går under arbetsnamnet CR2, har ingen titel, inget datum och inga löften knutna till sig. Tills vidare kliver rollfiguren upp på scenen, och kvinnan som skapade henne bestämmer hur ofta.

Taggar: singers, pop, sångerskor, Olivia Rodrigo, Dan Nigro, Chappell Roan

Relaterade personer

Relaterade personer

Diskussion