Sedan Adolescence kom har Stephen Graham gång på gång fått frågan om vad pappor kan göra. Hans svar är skribentens äldsta verktyg: brevet. I den kommande Letters to Our Sons, som han satt samman tillsammans med psykologen Orly Klein, skriver pappor – kända och okända – till sina söner om sådant de aldrig lyckats säga högt. Mottagandet har varit genomgående varmt, och värmen är välförtjänt. Ändå är det värt att först se vilken sorts bok det här är, innan man avgör vad den kan åstadkomma.

Ett brev till en son är inget neutralt kärl. Det är en av språkets mest förföriska former, just för att det bara går åt ett håll: James Baldwin skrev till sin brorson, Ta-Nehisi Coates till sin son, och i båda fallen var ett tilltal till ett barn egentligen riktat till läsaren som lyssnar över barnets axel. Brevet bekänner; det för samtalet inte vidare. Det anländer färdigt, omöjligt att besvara och omsorgsfullt utformat för sidan. Det är dess litterära styrka – och dess stillsamma motsägelse i en bok som presenterar sig som ett botemedel mot mäns tystnad.

Adolescence, som Graham var med och skapade och själv medverkade i, skakade om publiken eftersom serien vägrade erbjuda trösten i en enda förklaring. Pojken gick inte under på grund av ett enda uteblivet samtal; han formades av en kultur – telefoner, jämnåriga, de digitala miljöernas arkitektur – som inget samtal vid brasan fullt ut når fram till. Serien placerade krisen i ett system. En bok om pappor som hittar de rätta orden flyttar den i stället, varsamt, till familjens vardagsrum, där den blir mer gripande och lättare att hantera – men betydligt mindre sann.

Inget av detta innebär att projektet är cyniskt. Kleins medverkan visar att boken är tänkt som mer än ett kändissouvenir, och uppmaningen till vanliga pappor – läkare, byggarbetare, män i fängelse – att skicka in sina egna brev är den del som verkligen vittnar om demokratisk nerv. Förlaget Union Square & Co. kallar boken ”omvälvande”; Graham säger att serien övertygade honom om att ”behovet av kommunikation mellan pappor och söner var större”. Båda menar det sannolikt uppriktigt. Uppriktigheten är inte frågan.

Frågan är vilka boken är gjord för att nå. De stora namnen – dykaren Tom Daley, skådespelarna Javier Bardem och Riz Ahmed – garanterar läsare, men vilka läsare? En pojke som dras in i gruppchattens logik väntar, såvitt vi vet, inte på en antologi som hans pappa kanske köper. De vuxna som köper Letters to Our Sons är redan inställda på att lyssna; sönerna som titeln åkallar befinner sig, enligt bokens egen diagnos, någonstans dit den inte så lätt kan följa. En samling kan på ett föredömligt sätt gestalta en sårbar, icke-toxisk manlighet och ändå till största delen tala till människor som redan håller med.

Det är inget skäl att avfärda den. Att bryta vanan att män tiger är värdefullt även när publiken väljer sig själv, och en form som smickrar sin upphovsman kan fortfarande säga sanningen. Läser man samlingen som litteratur – en kör av män som i den tryggaste möjliga tonen försöker säga det outsägliga – kan den mycket väl vara riktigt bra. Läser man den som ett svar på det Adolescence faktiskt visade, är den mindre än vad presentationen ger sken av: en känsloyttring där dramatiken krävde att man såg till strukturerna.

Det avslöjande ligger i själva formen, i vad brev gör. Varje pappa i den här boken får skriva. Inte en enda son får skriva tillbaka.

Taggar: Adolescence, faderskap, Letters to Our Sons, maskulinitet, Stephen Graham

Stephen Grahams ’Letters to Our Sons’ svarar på ’Adolescence’ – men ett brev är inte ett samtal

Mer som detta

Willem Dafoe spelar en bortglömd poet som dras tillbaka till ljuset i Kent Jones Late Fame

’Roll the Calls’: Ari Emanuel bekänner mannen – men inte hur affärerna görs upp

Vänskapsrecessionen handlar inte om brist på vänner, utan om brist på ostrukturerad tid

The Whisper Man på Netflix — James Ashcroft gör en thriller om det arresteringar inte stänger

Sjätte sinnet, spökhistorien som gömde sin vändning mitt framför oss

Tills jag hittar dig på Netflix: en far dömd för sonens död ger sig av för att leta efter honom

Diskussion