Med några månaders mellanrum dyker en rubrik upp som berättar att Alison Hammond har “försvarat” sin relation, som om ett försvar vore den naturliga reaktionen på att vara lycklig. This Morning-programledaren har en yngre pojkvän, och kändispressen har bestämt att detta är en ståndpunkt hon måste argumentera för snarare än ett liv hon får leva. Det som är värt att titta på är inte paret utan kallelsen — det tysta antagandet att hennes belåtenhet är skyldig allmänheten en redogörelse.

Hammond har slutat låtsas bli förvånad. Hon blir ständigt ombedd att förklara mannen i sitt liv, och hon tackar artigt nej och vägrar behandla frågan som legitim. “Det har inget med någon annan att göra,” har hon sagt; folk kommer att prata, “men det är deras sak, inte min.” Framfört rakt och utan hetta läses det mindre som ett försvar än som en vägran att acceptera rättegångens villkor.

Fakta under ytan är anmärkningsvärt alldagliga, vilket är en del av poängen. Hennes partner, David Putman, är modell och massageterapeut; de två träffades när hon bokade en behandling, blev offentliga för ett par år sedan och bor nu tillsammans i London. Åldersskillnaden mellan dem är 22 år. Hammond har gjort den uträkningen offentligt fler gånger än någon borde behöva, och hon har lagt märke till något som rapporteringen envist vägrar att se tillsammans med henne. “Jag förstår fullständigt varför folk är intresserade när det är 22 års skillnad,” sa hon, “men det jag finner intressant är att det inte är lika intressant när det är mannen som är äldre.”

Den meningen är hela historien, och det mesta av rapporteringen kliver över den. En äldre man bredvid en mycket yngre kvinna är en livsstil; en äldre kvinna bredvid en mycket yngre man är en kontrovers som någon måste bryta tystnaden om. Asymmetrin är inte dold i rapporteringen — den är rapporteringen. Hammond smugglar inte in ett klagomål; hon namnger den exakta mekanism som förvandlar en vanlig relation till en återkommande nyhet.

Titta på vokabulären och den avslöjar sig själv. Ordet som följer Putman är “toyboy” — en diminutiv utan en rakryggad manlig motsvarighet, ett ord som bestämmer att mannen är en ägodel och kvinnan lätt löjlig innan ett enda faktum har anlänt. Det finns inget neutralt begrepp som gör detta arbete. “Trophy wife,” det närmaste, smickrar den äldre mannen; “toyboy” sticker den äldre kvinnan. Rapporteringen påstår sig förmedla en historia medan substantivet dömer. Hammond har sagt att etiketten “inte har något alls med det vi har att göra,” vilket är ett annat sätt att säga att hon ser den redaktionella vinklingen som sker inuti beskrivningen.

Det som gör hennes svar värt att skriva om är hur lite hon iscensätter det. Hon iscensätter ingen sårbarhet och kräver inget allieratskap. Hon beskriver mannen — lättsamt sällskap, någon som “ser mig för den jag är” — och låter beskrivningen stå där ett argument förväntas. Hon har talat om det självförtroende relationen gav henne under en lång period av dålig hälsa och förändring, men hon erbjuder det som ett faktum snarare än ett bevis. Vägran att vädja är det mest uttrycksfulla med hela affären.

Tecknet är enkelt. Ingen kommer att publicera en artikel nästa vecka som ber en man i femtioårsåldern att rättfärdiga en flickvän i tjugoårsåldern, och alla vet det. Tills den historien finns var Hammonds “försvar” aldrig ett försvar. Det är en kvinna som ställs inför rätta för något som kulturen, hos en man, arkiverar under lyckträff.

Taggar: age gap relationships, Alison Hammond, celebrity relationships, David Putman, This Morning