Moon börjar i ensamhet och lämnar den aldrig. Sam Bell (Sam Rockwell) är den enda människan på Sarang Station, en gruvanläggning på Månens baksida där han utvinner helium-3 åt Lunar Industries. Kontraktet på tre år går mot sitt slut. Direktkontakten med jorden ligger nere, så det enda som når honom är inspelade hälsningar från hustrun Tess. Clint Mansells återhållna musik lägger sig över det grå landskapet och skapar en olustkänsla långt innan något har hänt.

Stora ord som ensamhet och identitet ligger nära till hands här, men filmen förankrar dem i små, mänskliga situationer. Rockwell bär nästan varenda scen. Hans samspel med Kevin Spaceys röst som GERTY, datorassistenten som följer honom genom dagarna, är stundtals roligt och stundtals nästan outhärdligt sorgligt. Sam hallucinerar, kraschar med sin rover under ett uppdrag och vaknar på sjukavdelningen utan minne av olyckan. När han sedan förstår att han kanske inte är den han trott sig vara, får Rockwell förvirringen, ilskan och sorgen att synas i samma ansikte, ofta i samma sekund.

Duncan Jones debuterade med en film som klarar sig på små medel. Manuset skrevs av Nathan Parker efter en berättelse av Jones, och det märks att idén har fått styra allt annat. Anläggningen är trång och funktionell, utan glansiga effekter, och mer behövs inte. Månens öde yta gör sitt jobb genom att vara tom. Ingen annan finns i närheten, och det är själva poängen.

Filmen blir en thriller när Sam lurar GERTY att släppa ut honom, åker till den havererade rovern och hittar sin egen dubbelgångare medvetslös i vraket. De två männen tar sig tillbaka till stationen, där misstroendet växer till ett gräl och ett fysiskt slagsmål. Senare hittar den äldre Sam ett gömt valv med hundratals sovande kloner. Scenen där de två Sams står mot varandra är filmens höjdpunkt. Rockwell ger dem olika slags desperation, och det är fascinerande att se hur han växlar mellan dem utan att det blir en ren uppvisning.

Moon har också sina svagheter. Första akten drar ut på tiden, särskilt när hallucinationerna börjar. Det dröjer länge innan handlingen får fart, och de första tecknen på att något är fel är så svaga att man mest tror att det är Sams ensamhet som spelar honom ett spratt. Även de filosofiska frågorna i filmens senare del hade vunnit på en mer sparsam hand.

Sedan är det GERTY. Spaceys röst är lugn och mekanisk, men med en antydan av värme, och den som har sett andra filmer med rymdskeppsdatorer väntar sig förräderi. Filmen leker med den förväntan. GERTY pratar med företagsledningen bakom Sams rygg, men det är också GERTY som till slut berättar att de båda männen är kloner av den ursprunglige Sam Bell och som hjälper honom komma åt loggarna över de tidigare klonerna. Avslöjandet är intressant, men det känns förutsägbart, och det saknar det känslomässiga slag som hade gjort det oförglömligt.

Moon hade premiär på Sundance 2009 och gick upp på utvalda biografer i New York och Los Angeles i juni samma år. Budgeten var blygsam, och filmen spelade in strax under tio miljoner dollar i världen, vilket är lite för en film som fick så mycket beröm. Kritikerna hyllade framför allt Rockwell. Filmen vann en rad kritiker- och festivalpriser, nominerades till BAFTA-priset för bästa brittiska film och belönades 2010 med Hugopriset för bästa dramatiska presentation. Senare kom Mute (2018), en film som utspelar sig i samma värld, och den grafiska romanen Madi: Once Upon a Time in the Future (2020).

Vändningen minns man knappast efteråt. Det som stannar är en inspelad hälsning från Tess, en man som pratar med en dator för att inte tystna helt, och ett ansiktsuttryck hos Rockwell när han förstår hur mycket av hans liv som är lånat.