Moonshot (2022) öppnar med filmens bästa bild: en baristas dammande händer när han häller upp kaffe. Christopher Winterbauer vet precis vad han gör i det ögonblicket. Det är synd att han inte återvänder dit.

År 2049 är Mars en vanlig resmål för dem som har råd. Walt (Cole Sprouse) är barista med en flickvän på Mars och inga pengar för att ta sig dit. Sophie (Lana Condor) har en pojkvän på den röda planeten och vill inte dela sin biljett. Lösningen: smita ombord på en företagsrymdfärja tillsammans. Det som följer blandar lättsam science fiction med romantisk komedi och ett par välfungerande inslag av tyngdlöshet.

https://www.youtube.com/watch?v=sDWF3rMwq-I

Winterbauers regi har stunder av genuin intelligens. Färgpaletten är genomtänkt: kliniska vita och blå toner ombord, varma jordiga toner på Jorden. Den kontrasten berättar mer om filmens centrala spänning än någon replik. Zach Braff stjäl varje scen som Leon Kovi, teknikmagnaten med storslagna monologer om mänsklighetens framtid. Michelle Buteau förankrar komedin med kirurgisk precision.

Sprouse och Condor bär mer än manuset förtjänar. Han är stark i sin tysta desperation — rösten spricker precis när den ska. Hon balanserar Sophies intelligens och impulsivitet med en naturlighet man inte bör ta för given. Kemin mellan dem är filmens starkaste element.

Moonshot snavar där den här typen av film alltid snavar: när den försöker vara för mycket på en gång. Romansen förblir underutvecklad i förhållande till sci-fi-mekaniken. Skämten kring Mason Goodings karaktär upprepas tills de slutar fungera. Tredje akten staplar onödiga vändningar som river ner den emotionella samstämmighet som byggts upp under en timme. Winterbauer överger öppningsbildens precision precis när filmen behöver den som mest.

Moonshot ville meditera om kärlek och uppoffring. Den fullföjer aldrig det löftet riktigt. Det som återstår är en trevlig streamingfilm som nästan uteslutande hålls uppe av två skådespelare som gör sina karaktärer mer intressanta än materialet egentligen tillåter.