King of Knives kom i december 2020 med en tagline som säger allt direkt: ”En stor katastrofal familj.” Regissören Jon Delgado håller det löftet med ärlighet och utan onödig dramatik.

Gene Pope spelar Frank, en New York-patriark vars medelålderskrisen inte längre är en filosofisk abstraktion utan en daglig verklighet. Mel Harris är Kathy, som rör sig genom samma landskap från en annan vinkel. Deras dotter Kaitlin — spelad av Roxi Pope — tillför kvartslivets version av samma kris, och under tre dagar krockar de två generationerna, omgrupperar sig och krockar igen med den utmattade effektiviteten hos folk som känner varandra för väl för att vara artiga.

Filmens bästa egenskap är återhållsamheten. Delgado driver inte materialet mot ett drama det inte kan bära upp. Komedin är torr och huslig — den anländer utan att annonsera sig. Dramat är diskret och personligt. Resultatet liknar mer en karaktärsskiss än ett konventionellt dramatiskt förlopp, och det fungerar inom filmens femtiofem minuter.

Det verkliga förtjänsten ligger i ensemblen. Gene och Roxi Pope delar en verklig koppling som på skärmen läses som inlevd förtrolighet snarare än repeterad värme. Kara Young och Emma Myles ger birollerna en textur som bär filmen genom dess tunnare avsnitt. Skådespelarna gör vad manuset kräver, även när manuset inte kräver så mycket.

Begränsningarna är verkliga. Fotografin är hantverksmässig men inte uttrycksfull. Axeln medelålderskrisen och kvartslivskrisen är ett territorium som utforskats många gånger av bättre finansierade produktioner. King of Knives hittar inte den specifika detaljen som skulle göra den minnesvärd efter eftertexterna.

Inom sina egna koordinater är filmen ärlig. Den hävdar inte att dess sönderfall familj representerar något större. För den som uppskattar hushållsdrama och lågmäld komedi erbjuder King of Knives tillräckligt.