En ung man ställer fram en bandspelare i ett sjabbigt rum i San Francisco, och mittemot honom börjar en blek, vacker främling berätta. Det som följer är mindre en skräckhistoria än en bekännelse: två sekel av skuld, hunger och sorg, återgivna av en varelse som har haft alldeles för lång tid på sig att grubbla över alltihop.

En vampyrs bekännelse är Neil Jordans påkostade, melankoliska filmatisering av Anne Rices berömda roman, och dess stora vågspel är tonen. Där genren brukar gå på chocken går Jordan på sorgen. Vampyren är här mindre ett monster än en spegel — en gestalt som tvingar fram en enkel, oroande fråga: vad skulle vi bli om följderna försvann och tiden vägrade ta slut?

En bekännelse, inte en skräckfilm

Historien tillhör Louis de Pointe du Lac, en plantageägare i Louisiana som krossats av sorg och förvandlas, nästan på ett infall, av den magnetiske och obeveklige Lestat de Lioncourt. Brad Pitt spelar Louis som en studie i förlamning: en vampyr som inte kan döda utan kval och som berättar sin egen fördömelse med tröttheten hos någon som bekänt historien många gånger förr. Vid premiären tyckte kritiken att han var passiv; den hade inte fel, men missade poängen. Louis oförmåga att njuta av det han är — det är filmens egentliga ämne.

Vid hans sida är Tom Cruises Lestat ett nummer av behärskad praktfullhet: grym, kvick, possessiv och egendomligt förförisk. Rollbesatt mot sin typ och högljutt ifrågasatt före premiären förstod Cruise att Lestat framför allt är en skådespelare, en varelse som gjort sin egen grymhet till ett estetiskt projekt — och han ger sig hän åt den tolkningen utan minsta tvekan. Anne Rice själv, till en början hans hätskaste kritiker, tog tillbaka sina ord på pränt sedan hon sett filmen.

Claudia och den stannade tidens grymhet

Filmens djärvaste drag är Claudia, barnvampyren som gestaltas av en elvaårig Kirsten Dunst i en rolltolkning av oroande mognad. Förvandlad som barn och för evigt förvägrad en kvinnas kropp förkroppsligar Claudia filmens mörkaste tanke: att odödligheten inte är en gåva utan en dom, och att vissa domar är grymmare än andra. Dunst är enastående — vaksam, rasande, hjärtslitande — och hennes scener med Pitt bär en känslomässig laddning som de mer operamässiga partierna ibland saknar.

Brad Pitt och Kirsten Dunst i En vampyrs bekännelse (1994) — En vampyrs bekännelse (1994), regi Neil Jordan.

Tre städer, ett enda dåligt samvete

Jordan och fotografen Philippe Rousselot återger tre sekler och två kontinenter — plantagernas Louisiana, det levandeljusbelysta Paris, dagens dimhöljda San Francisco — med lika delar skönhet och hot. Filmen är visuellt hänförande utan att någonsin bli enbart dekorativ; Dante Ferrettis interiörer känns mindre som kulisser än som den fysiska formen av Louis skuld. Elliot Goldenthals musik, omväxlande operamässig och kusligt ömtålig, hör till decenniets vackraste.

Den är inte felfri. Parissekvenserna, där Antonio Banderas uråldrige Armand utlovar djup som filmen aldrig riktigt loddar, tappar fart, och sista akten kämpar med att avsluta något så stort och så sorgtyngt. Men det är ärelystnadens problem, alltid att föredra framför medelmåttans.

Varför den ännu förtjänar betyget

Det som består, tre decennier senare, är filmens vägran att ta till den billiga skräcken. Jordan är inte intresserad av vampyren som något som hoppar fram ur mörkret; han är intresserad av vampyren som en fråga vi helst slipper besvara. Svaret som En vampyrs bekännelse når fram till är inte tröstande — men det bästa i genren är det aldrig. Den förblir den vackraste, och den uppriktigast sorgsna, av alla Anne Rice-filmatiseringar.

En vampyrs bekännelse hade premiär i november 1994, regisserad av Neil Jordan efter Anne Rices eget manus, bearbetat ur hennes roman från 1976. Philippe Rousselot stod för fotot och Elliot Goldenthal för musiken; Tom Cruise, Brad Pitt, Kirsten Dunst, Antonio Banderas, Christian Slater och Stephen Rea leder ensemblen. Den öppnade på första plats i USA och är, trettio år senare, den definitiva Anne Rice-filmen.

Taggar: drama, brad pitt, tom cruise, Antonio Banderas, Kirsten Dunst