Johnny Knoxville och Jackass-gänget klipper sitt avsked ur arkivet

Den sista Jackass-filmen är inte byggd som en film brukar byggas. ”Jackass: Best and Last” är ett montage, en räcka av stunts, sketcher och spratt klippt mot nytt material i kameran med de människor som överlevde dem. Det finns ingen handling att avslöja och ingen karaktär att följa, utom gänget självt, äldre nu, som berättar sina bästa stunder från den relativa tryggheten i en stol. Strukturen tillkännager vad filmen har bestämt sig för att vara: inte ännu en plåga, utan en uppteckning av alla plågor som kom innan.

Det valet är hela argumentet. I stället för att iscensätta ännu en helafton av brutna revben har regissören Jeff Tremaine gått in i arkivet, plockat det vassaste ur seriens väg genom tv och fyra filmer och sytt ihop det med aldrig släppt material och bitar filmade just för att stänga boken. Resultatet är mindre en uppföljare än ett kurerat minne, ett märkligt och avslöjande sätt att avsluta för en så fysisk serie. Ett gäng som inte har något kvar att bevisa väljer vilken version av sig självt som överlever.

Ensemblen är på samma gång ämnet och tesen. Johnny Knoxville, Steve-O, Chris Pontius, Jason ”Wee Man” Acuña, Dave England, Preston Lacy och Ehren ”Danger Ehren” McGhehey återvänder vid sidan av de nyare medlemmarna Poopies, Zach Holmes, Jasper Dolphin och Rachel Wolfson, och uppställningen läses som ett upprop, inte som ett stjärnfordon. Knoxville har sagt det rakt ut: detta är ”den naturliga platsen att sluta”. Castingen bekräftar det. Ingen på duken söker till ett nästa kapitel.

Tremaine har format varje version av det här, från programmet i kabel-tv-eran till biocykeln, och hans instinkt har alltid varit lika redaktionell som anarkistisk: att veta vilken tagning som sitter, vid vilken reaktion man stannar, när en grimas är roligare än smällen som utlöste den. Som producent vid sidan av Spike Jonze och Knoxville behandlar han montaget som den slutgiltiga klippningen av ett kvarts sekel av bilder och avgör vad serien egentligen handlade om när chocken lagt sig.

Vad den handlade om, antyder montaget stillsamt, var upprepning och samtycke: samma lilla grupp som om och om igen går med på att utsätta varandra för det oöverlevbara och kalla det vänskap. Vittnesstrukturen lutar sig mot den tanken. Ett stunt utförs, och sedan förklarar personen som tog det, på avstånd, vad det faktiskt kostade. Det är så nära ett erkännande serien kommit, att skämtet lämnade spår, hjärnskakningarna, brännskadorna, operationerna, även om tonen förblir festlig och snabbt går vidare till nästa klipp.

Det finns en större insats som filmen för det mesta lämnar underförstådd. Det här gänget gjorde inte bara stuntkomedin populär; det definierade dess moderna form, den handhållna, samtyckesdrivna, reaktionsstyrda sprattfilmen som en hel generation av nätkreatörer sedan ärvde. Att stänga serien är att stänga en mall. Det som följer i genren kommer att mätas mot en grupp som behandlade sin egen smärta som den enda specialeffekt den behövde.

Formatet skyddar också filmen från dess svåraste frågor. En höjdpunktsrulle är ett ärvevarv, och ett ärvevarv kan inte förhöra sig självt. Bam Margera, en grundande närvaro, syns bara i arkivmaterial, och hans frånvaro ur det nya materialet lämnas oförklarad på duken, en lucka som den firande ramen inte är byggd att fylla. Inte heller kan ett montage ärligt göra upp med vad två decennier av självskada som underhållning gjorde med dessa kroppar. Det kan visa höjdpunkterna och låta de äldre ansiktena som berättar dem antyda priset.

Bland de krediterade huvudnamnen finns Knoxville, Steve-O, Pontius, Wee Man, Dave England, Preston Lacy och Danger Ehren, tillsammans med Poopies, Zach Holmes, Jasper Dolphin och Rachel Wolfson, med Margera i arkivmaterial. Tremaine regisserar utifrån en produktion han delar med Spike Jonze och Knoxville, och Paramount Pictures distribuerar. Filmen är 92 minuter lång och bär samtidigt etiketten dokumentär, komedi och action, en ovanlig kombination för ett projekt som vill vara både ett nummer och uppteckningen av det.

”Jackass: Best and Last” har premiär på amerikanska biografer den 26 juni, med premiärer i övriga Europa och i Latinamerika samma vecka. Sverigepremiären på bio infaller också den 26 juni. Om det verkligen är den sista är en utmaning i sig, för gänget har annonserat slut förr, men som avslutande uttalande är den otvetydig: de som byggde serien har valt hur de ska minnas, med egen röst och ur eget material.