Dimman som lägger sig över Thomas Robert Lees debutfilm lyfter aldrig. Den samlas mellan gårdarna i ett pesthjältat samhälle, sjunker ner på stängsel, färgar ängarna i ett beständigt grått — medan Earnshaw-gården, högt upp på en kulle, förblir omöjligt grön. Den distinktionen är filmens första och mest övertygande argument, formulerat innan någon skuespelare sagt ett ord.

Catherine Walker spelar Agatha Earnshaw, en änka som hållit sin dotter Audrey gömd i sjutton år. När Bridget Dwyer (Hannah Emily Anderson) korsar gränsen till Earnshaw-gården börjar de två kvinnorna kretsa kring varandra i en förhandling som manuset håller medvetet opak.

Walker, som bar A Dark Song med obeväpnad intensitet tre år tidigare, för hit ett annat slags stillhet: det innestängda tålamodet hos någon som väntat länge. Kameran litar mer på hennes ansikte än manuset gör.

Filmens mest konsekventa prestation är sin visuella grammatik: det avsättade, kromatiska uttrycket hos det lidande samhället mot Earnshaw-gårdens färgmättade värld. Scenografi och foto arbetar på ett argument om vem som förtjänar överflöd och vem som får pesten.

Där filmen inte håller argumentet är i det narrativa dräget. Berättelsen vet vad den vill säga om det ärvda kvinnliga makten, men nöjer sig med atmosfär där dramatisk energi hade tjänat de idéerna bättre.

Hannah Emily Anderson spelar Bridget som tittaöppningen. Don McKellar, Geraldine O’Rawe och Sean McGinley fyller ut ensemblen med solitt perioddrama-arbete.

Lant-horror hämtar sin kraft från tyngden av kollektiva övertygelser gjorda fysiskt synliga i landskapet. Lee förstår det. Agatha och Audrey är varken offer eller skärkande — deras oläsbarhet är posten.

Thomas Robert Lees debut presenterar en filmskapare med klart visuellt argument. Att manuset inte hunnit ikapp det bilderna redan vet är en förutsatt villkor av en första långfilm, inte ett tak.