Owen försöker stoppa in huvudet i en tv-skärm, och till slut måste hans pappa dra ut honom. Scenen i Jane Schoenbruns I Saw the TV Glow (2024) är svår att se. Den gestaltar en längtan som hela filmen kretsar kring: att komma in i något man älskar, tills gränsen mellan en själv och det man tittar på börjar ge vika.

Året är 1996 och förorten är tyst. Owen (Justice Smith, som barn spelad av Ian Foreman) är en ensam tonåring som träffar Maddy (Jack Haven) i skolan. Hon visar honom The Pink Opaque, ett ungdomsprogram där Isabel (Helena Howard) och Tara (Lindsey Jordan) använder sin psykiska förbindelse för att bekämpa skurken Mr. Melancholy. Programmet sänds så sent att Owen måste smyga hemifrån för att se det hos Maddy, eftersom hans pappa ogillar att han tittar. När han missar ett avsnitt ger hon honom inspelningar. Hon säger att programmet känns mer verkligt än hennes eget liv, och filmen tar henne på orden. Två år senare börjar hon gråta mitt under ett avsnitt och berättar att hon tänker rymma. Owen vågar inte följa med. Sedan försvinner hon, hans mamma Brenda (Danielle Deadwyler) dör i cancer, och serien läggs ned efter fem säsonger.

Filmens andra del utspelar sig 2006. Owen bor kvar hos sin pappa Frank (Fred Durst) och jobbar på en biograf. En kväll dyker Maddy upp igen och tar med honom till en bar. Där hävdar hon att hon har tillbringat tiden inne i själva programmet. Hon får honom att se det sista avsnittet på nytt, där Mr. Melancholy fångar Isabel och Tara och låter begrava dem levande. När avsnittet tar slut bryter Owen ihop. Kvällen därpå berättar Maddy att hon lät begrava sig levande och vaknade som Tara. Enligt henne lever de i Midnight Realm, och hon och Owen är egentligen Tara och Isabel. Det blir alltmer tydligt att hon vill att han ska göra som hon.

Har Maddy rätt? Schoenbrun låter frågan hänga. Berättelsen går att läsa som en uppenbarelse, men lika gärna som ett tecken på att något är fel, och filmen håller båda möjligheterna öppna hela vägen. Smith spelar Owen som en man som i tio år har tigit om vad han känner och som nu inte vet om hans eget liv tillhör honom. Haven ger Maddy en säkerhet som både lockar och oroar. Hon framställs aldrig som en person man lätt kan skriva av, och just därför går det inte att avfärda henne.

Den som kommer för skräckens skull bör justera förväntningarna. Filmen kallas både drama och skräck, men hotet är existentiellt snarare än fysiskt, och den som väntar sig chockeffekter blir besviken. Det obehagliga ligger i frågan om man har levt förbi sitt eget liv utan att märka det. Ibland håller inte den sortens olust hela vägen, och tempot sjunker mellan de starkaste scenerna. Tonen är ändå vald med avsikt. Det bleka skenet från tv:n, dit Owen och Maddy söker sig, ger filmen mycket av dess stämning.

För Owen och Maddy är programmet mer än underhållning. Det är den enda plats där de känner sig sedda, i en tillvaro där pappan ogillar tittandet och där Owens mamma snart är borta. Maddy säger att serien tekniskt sett är en barnserie, men att mytologin är alldeles för tät för de flesta barn. Repliken fångar hur det är att älska en berättelse som ingen annan i omgivningen tar på allvar, och hur den kan bli tryggare än rummet man sitter i. Därför väger Owens tvekan 1998 så tungt: han stannar kvar i ett liv som han knappt känner som sitt, och hela den andra delen handlar om vad den tvekan har kostat honom.

Filmen hade världspremiär på Sundance den 18 januari 2024 och gick upp på bio i USA via A24 den 3 maj. Bland producenterna finns Emma Stone och Dave McCary genom bolaget Fruit Tree. Recensionerna var övervägande positiva, och filmen nominerades till fem Independent Spirit Awards, bland dem Bästa film. Den är andra delen i det Schoenbrun kallar sin Screen Trilogy, efter We’re All Going to the World’s Fair (2021) och före Teenage Sex and Death at Camp Miasma (2026), och den hör ihop med romanen Public Access Afterworld. Det är en krävande film, men den ställer en fråga som är svår att lämna kvar i salongen: vad gör man när det enda som känns verkligt är något ingen annan ser?