Enligt Decider hamnar Walter, spelad av Leandro Hassum, täckt av kattlort med en papegoja fastbiten i tungan medan flera trumlinjer hamrar på runt honom. Det är den skrikigaste bilden i Fenced In, Roberto Santuccis brasilianska komedi, och den säger det mesta om en film som verkar tro att den blir rolig bara den skriker tillräckligt högt. Originaltiteln är Vizinhos, alltså grannar. Som Decider påpekar fick filmen en annan titel på Netflix eftersom det redan finns för många filmer som heter Neighbors.

Filmen börjar inne i Walters skalle. Synapserna gnistrar, och enligt Decider ser det ut som om hans hörselben ska slitas loss och slå sönder hjärnan. Mer förklaring än så får hans ljudkänslighet aldrig, och Decider tycker att den duger lika bra som vilken annan filmen skulle ha kunnat hitta på. Han tvingas sluta på butiken där han säljer trummor och gitarrer, bland annat till ”nunnor” som i själva verket är skrikande hårdrockare i nunnedräkt. Decider kallar skämtet gruvsamt torterat, och det är svårt att argumentera emot. Poängen är en enda bild, och filmen nöjer sig med den. Läkaren säger att han dör om han stannar i stan. Därför flyttar han och hustrun Joana (Júlia Rabello) ut på landet, planterar en trädgård och skaffar höns, utan att först ta reda på vilka som bor på andra sidan staketet.

Där bor Toninho da Vila (Maurício Manfrini), en sambamusiker som låter dussintals trummisar öva hemma hos sig, enligt Decider i 125 decibel och i timmar. Hans fru Kelly (Marlei Cevada) är enligt samma recension en före detta skönhetsdrottning vars gälla röst får Peg Bundy att framstå som ett lugnets mönster. Film-rezensionen.de beskriver Toninho som ägare till en sambaskola, och just där ligger filmens idé: den tystlåtne stadsbon mot grannarna som aldrig stänger av.

Därifrån är det slapstick hela vägen. Common Sense Media beskriver hur tungan sträcks ut till absurd längd medan alla skriker i panik, hur Walter tror sig ha dödat papegojan och hur den väcks till liv av en alldeles för kraftig EKG-stöt. Det finns en rimlig version av den här sortens komedi, där upptrappningen följer en logik och varje katastrof växer ur den förra. Här tar högt ljud logikens plats. När Walter dessutom av misstag skjuter familjens matriark med ett bedövningsgevär och alla tror att hon är död, enligt Common Sense Media, är det ännu en nummerföreställning som hänger i luften utan koppling till resten.

Decider sammanfattar filmen så: Fenced In är färgglad på det sätt som en hink färg i huvudet är färgglad, gäll och irriterande. Joana uppmanar Walter att bara ta fler lugnande tabletter, men han svarar att de gör honom impotent. Det är ett av många sexuella skämt i filmen, och Common Sense Media räknar med anspelningar rakt igenom. Under en middag tror Walter att Toninho antyder att paren borde byta partner. En annan natt håller grannar som har sex utomhus honom vaken. Filmen ligger kvar på samma nivå hela vägen, och när varje scen är lika högljudd som den förra finns det inget skämt som får stå ut.

Den tyska sajten film-rezensionen.de konstaterar att man inte kan anklaga Hassum för att inte ge sitt bästa när han gång på gång far ut och tolkar varje snedsteg från grannen som en krigsförklaring. Det stämmer, men Walter är skriven som en man som bara kan skrika, så Hassums register stannar vid utbrottet. Samma recension beskriver motpolen som en bullrigt vänlig livsnjutare, och Cevadas Kelly är enligt Decider en enda gäll ton. Rollerna är medvetet överdrivna, och ensemblen tar emot förlagan med god vilja. Decider noterar dessutom hur tydliga makarnas karaktärsbrister blir ju längre filmen går, och att deras till synes kärleksfulla äktenskap börjar ta skada av det. Det är filmens mest intressanta spår, men den lämnar det efter ett enda replikskifte om lugnande tabletter och går vidare till nästa trumslag.

Så finns det ett budskap, eller något som liknar ett. Ready Steady Cut skriver att filmen vill lära ut att vi kan arbeta med oss själva och hitta ett stressfritt liv utan att skylla på yttre krafter, eftersom Walter ser sig som ett offer för ljud. Recensenten tillägger att han i ärlighetens namn är snäll mot temat, och att filmen förlorar publikens respekt så fort den förlöjligar karaktärerna i deras egen omgivning. På Letterboxd skrev användaren clara att om filmen vore en uppsats i det brasilianska ENEM-provet skulle den få noll poäng för att ha lämnat ämnet. Samma användare kallar Hassum ”vår Adam Sandler”, och det är knappast menat som beröm. Det räcker som karaktäristik av humorn: bred, hög och byggd kring en stjärna som ska bära allt själv.

Tonen vacklar dessutom. Decider beskriver en scen där Walter kallas Wally och en mormor flera gånger säger att han är ”enfaldig”, och kallar den hård att se. Common Sense Media nämner också en replik om att den förre ägaren till huset tog livet av sig genom att stoppa huvudet i ugnen. Sådant kan fungera som svart humor, men här står det mellan papegojor och trumlinjer, och filmen markerar aldrig var skämtet slutar och allvaret börjar.

Fenced In har en tydlig idé och en huvudrollsinnehavare som ger allt, men idén bär inte längre än till första trumsolot och berättelsen om Walters nerver blir aldrig av. Ready Steady Cut kallar filmen perfekt som bakgrundsljud, och jag har svårt att hitta något mer att tillägga: den som vill ha något på i bakgrunden får det, den som vill se något får vänta på en annan film.