Det som fastnar mest i Djävulen bär Prada är en röst, inte en klänning. När Andy Sachs sitter på anställningsintervjun hos Miranda Priestly låter Meryl Streep nästan vänlig: en ljus, lätt röst med en frågande stigning på slutet som får varje mening att låta oskyldig. ”Och du vill ha ett jobb här, trots att du saknar all personlig känsla för mode och stil …?” Andy börjar svara: ”Tja, jag tycker att det är en fråga om –”. ”Det är inte en fråga.” The Guardian lyfter fram just den här stunden, med Streeps kyligt lätta tonfall, och BBC pekar på den förödande blicken uppifrån och ned som Andy utsätts för under samtalet. På några sekunder har filmen visat hur makten fungerar på Runway. Miranda behöver aldrig höja rösten, och jag tycker att det är filmens bästa idé.

Regissören David Frankel, som enligt Movie Metropolis dittills främst var känd för tv-arbete, gör filmen av Lauren Weisbergers roman från 2003. Andy (Anne Hathaway) kommer från Ohio, en av de delstater som modevärlden kallar ”flyover states”, och söker jobbet som ett mellanspel innan hon blir en riktig skribent. Av vad The Guardian beskriver som en outgrundligt grym nyck anställer Miranda den skräckslagna nykomlingen som sin assistent. Resten av filmen handlar om vad jobbet gör med henne. Hon blir stilsäkrare, vackrare och allt mer fast i high fashion som i en drog, och frågan som hänger över varje scen är om hon håller på att bli Miranda.

Mirandas förebild är lätt att känna igen: The Guardian jämför henne med Vogue-chefen Anna Wintour, även om Miranda enligt tidningen bara bär solglasögon utomhus. Porträttet är ändå mer än en karikatyr. Movie Metropolis beskriver en gestaltning av stor precision, där varje replik är laddad med isig auktoritet och där det ändå finns tillräckligt med människa under ytan för att figuren ska förbli fascinerande. BBC går ett steg längre och menar att Streep bär en diskret slöja av tragik, så att man känner sympati även när hon rynkar på näsan åt alla som är mindre fabulösa. Enligt BBC är hennes anmärkningar om Andys vikt och klädsel lågmälda, loja och bittert roliga, och som en kollega förklarar för nykomlingen betyder ”hopknipna läppar” katastrof. Det är en liten detalj, men den säger allt om ett kontor där ett ansiktsuttryck är en varning.

Hathaway får den otacksamma uppgiften att vara filmens mjuka mitt. Enligt BBC är hon en kärna av värme som försöker förena ambitionen med en djupare mänsklig anständighet, och Movie Metropolis prisar hennes klumpiga charm, värme och stillsamma beslutsamhet. The Guardian sammanfattar Andy som en lätt fumlig ung kvinna från landsorten med bra betyg och dåliga kläder, och den garderoben är redan ett skämt i sig. Det som håller ihop filmen är relationen mellan henne och Streep. BBC kallar den ett sadomasochistiskt förhållande mellan mentor och adept, där Andy tar emot lika mycket förnedring som Miranda kan dela ut och där en ömsesidig respekt ändå växer fram, övertygande och rörande. Frankel håller sig enligt samma recension borta från all sentimentalitet i skildringen, och det är därför förhållandet går att tro på. Jag håller med: just här är filmen vuxnare än sin lätta yta.

I biroller är bilden blandad. Stanley Tucci spelar Nigel. The Guardian ser i honom den obligatoriske skallige manlige förtrogne men medger att Tucci gör sitt bästa, och Movie Metropolis tillägger att han trots begränsad speltid ger rollen värme och diskret charm. Emily Blunt spelar Emily, den hårt drivna assistenten vid Andys sida. Här går kritikerna isär. Movie Metropolis tycker att Blunt träffar en perfekt balans mellan beundran och irritation, medan The Guardian finner henne ansträngd och stel, utan den dödssnygga överlägsenhet hon visade i My Summer of Love. Samma insats läses alltså som precision av den ena och som stelhet av den andra. Min egen läsning ligger närmare den förstnämnda, eftersom en assistent som kämpar för sin plats i Mirandas närhet ju just borde vara spänd.

Svagare är romansen. Nate (Adrian Grenier) och Christian Thompson (Simon Baker) hör till rollistan, men BBC kallar kärlekstråden trist, och The Guardian skriver att intresset rasar så fort Streep lämnar bild. Det finns också ett större problem. The Guardian menar att filmen vill ha kakan och äta den: den vill åka snålskjuts på spänningen i den elaka modevärlden för att sedan växa upp och förklara att allt är ytligt. Andy skräms av hur illa hon beter sig, men gör förstås aldrig något riktigt illa. Resultatet blir satir som i grunden smickrar sitt objekt, det som tidningen kallar ”flattire”. BBC tycker att Frankel knyter alltför snygga rosetter runt slutet och att berättelsen hade tålt mer bett, och Rotten Tomatoes konstaterar att filmen förblir mycket underhållande trots att manusstrukturen blir alltmer uppenbar ju fler filmer man har sett.

Tekniskt är filmen välgjord. Movie Metropolis berömmer soundtracket, som löper genom hela filmen från första stund till eftertexterna, och kameraarbetet, som förstärker både den visuella stilen och rollfigurernas närvaro. BBC beskriver humorn som lika vass som ett par Manolo Blahniks, och Movie Metropolis anser att den är intelligent och välförtjänad där många romantiska komedier nöjer sig med billiga skämt, med ett djupare budskap om självupptäckt under ytan.

Weisberger skrev en uppföljare i romanform 2013, en musikalversion sattes upp 2022, och 2026 kom The Devil Wears Prada 2. Tre nya versioner av samma värld på tretton år är ovanligt många för en film som kom 2006.

Djävulen bär Prada är en rolig och välspelad film som är som bäst när Streep och Hathaway delar scen. När Streep lämnar bild och den slätstrukna romansen tar över tappar den fart, och det prydliga slutet tar udden av det som filmen annars skärper så väl: att makt kan vara tyst, elegant och grym på en och samma gång.