Rachel Eliza Griffiths, poeten som vägrar låta smärtan styra skeppet

Rachel Eliza Griffiths

Photo: Larry D. Moore / CC BY 4.0, via Wikimedia Commons

Född	6 december 1978 Washington, D.C.
Yrke	Poet
Priser	BCALA Poetry Award · nominering till NAACP Image Award, Framstående Litterärt Verk – Poesi · Hurston/Wright Legacy Award för Poesi · Paterson Poetry Prize

Rachel Eliza Griffiths hade fortfarande brudklänningen på sig när hon fick veta att hennes närmaste vän hade dött. Det var den 24 september 2021, dagen då hon gifte sig med Salman Rushdie. Poeten Kamilah Aisha Moon, som skulle ha talat på ceremonin, hade plötsligt gått bort tidigare samma morgon i Atlanta. Elva månader senare, den 12 augusti 2022, knivhöggs Rushdie på scenen vid Chautauqua Institution och var nära att dö. The Flower Bearers, som gavs ut av Random House i januari 2026, har fört en poet som länge varit uppskattad i amerikanska litterära kretsar ut till en betydligt bredare läsekrets – från NPR:s Fresh Air till recensionssidorna i The Guardian och The Washington Post.

The Guardian kallade memoaren ”samtidigt en kärlekshistoria, ett porträtt av systerskap och en hudnära skildring av våld, förlust och känslomässig förödelse”, och beskrivningen är träffande. Boken kretsar kring 2 relationer snarare än en enda katastrof. Griffiths och Moon träffades som studenter på masterprogrammet i kreativt skrivande vid Sarah Lawrence College i början av 2000-talet. De var 2 unga svarta kvinnor som kände igen varandra som poeter, och deras vänskap, med telefonsamtal som pågick hela nätterna, höll i sig i 17 år. Griffiths och Rushdie träffades på ett PEN America-evenemang i maj 2017. På väg ut mot en terrass gick han rakt in i en glasdörr och föll blödande till marken. Hon erbjöd sig att följa med honom hem och lägga is på såren i huvudet och näsan. Rushdie berättade sin version av attacken i Knife 2024, och paret kom överens om att allt som rörde bröllopsdagen skulle höra hemma i hennes bok, inte hans.

Det som skiljer The Flower Bearers från en traditionell överlevnadsberättelse är dess öppenhet om det inre arbete som överlevnaden kräver. Griffiths skriver om att leva med dissociativ identitetsstörning, som hon beskriver som en del av sig själv som träder fram när ett hot eller ett minne blir mer än hon klarar av. ”Jag har lärt mig att se min dissociativa identitetsstörning som ett beskydd. Jag har blivit vän med den”, berättade hon för NPR. Hon har gett namnet June åt en framtida version av sig själv: en djärv och välklädd äldre kvinna som hjälper henne att inte hetsa upp sig över småsaker. Hon är lika rak när hon skriver om veckorna efter Chautauqua, då hon höll tillbaka tårarna vid sin makes sjuksäng och i stället grät i hörn och trapphus, och om sin vägran att romantisera den plågade konstnären – föreställningen att smärtan, med hennes ord, ska vara ”motorn som driver skutan”.

Inget av det här kom ur tomma intet. Griffiths föddes i Washington, D.C., den 6 december 1978. Hon är äldst av 4 barn till en miljöjurist och en samhällsorganisatör som tidigare arbetat som polis. Hon gick ut gymnasiet i Delaware och tog både en kandidatexamen och sin första masterexamen vid University of Delaware innan hon fortsatte med en MFA-examen vid Sarah Lawrence. Därefter följde stipendier från Cave Canem, Kimbilio, Yaddo, Fine Arts Work Center i Provincetown och Robert Rauschenberg Foundation. Hennes dikter publicerades i The New Yorker, The Paris Review och The New York Times.

Hennes första 4 diktsamlingar kom tätt: Miracle Arrhythmia 2010, The Requited Distance och Mule & Pear 2011 samt Lighting the Shadow 2015. Mule & Pear vann Black Caucus of the American Library Associations första poesipris 2012, och Lighting the Shadow var finalist till Phillis Wheatley Book Award. Parallellt med böckerna skapade hon Poets on Poetry, en videoserie med närmare 100 samtal mellan samtida poeter, producerad av Academy of American Poets. Hon har alltid arbetat lika mycket med kamera som med penna.

Det dubbla konstnärskapet nådde sin fulländning i Seeing the Body, som gavs ut av W. W. Norton 2020. Boken består av dikter och fotografier och skrevs efter moderns död 2014, då hon var 59 år. NPR utsåg den till en av årets bästa böcker. Den nominerades till NAACP Image Award för poesi och vann både Hurston/Wright Legacy Award och Paterson Poetry Prize 2021. En rad ur boken – ”Förlåt min främmandegjorda relation till nuet” – framstår i dag som en föraning om allt som skulle komma. När Associated Press i år frågade om hennes förhållande till nuet beskrev hon det som glädjefyllt, ”för nu vet jag hur lätt jag kunde ha varit borta, hur lätt Salman kunde ha varit borta”.

2023 debuterade hon som romanförfattare med Promise, utgiven av Random House i USA och John Murray i Storbritannien. Romanen följer familjen Kindred, en av bara 2 svarta familjer i en liten kuststad i Maine 1957. Fientligheten från grannar som tidigare verkat vänligt sinnade hårdnar, samtidigt som minnen av en familjekyrka i Delaware, som förstördes av vita supremacister generationer tidigare, åter kommer upp till ytan. Kirkus kallade boken ”en storslagen och hjärtskärande skildring av den vardagliga och beräknande rasism som en svart familj i 1950-talets Maine utsätts för, liksom av kärleken och styrkan som håller familjen samman”. Det är en roman om vad familjer för vidare – och i dag framstår den som en bro mellan sorgens poet och överlevnadens memoarförfattare.

Hennes konstnärliga räckvidd har fortsatt att växa. 2015 skapade hon en poesivandring till New York Botanical Gardens Frida Kahlo-utställning. 2020 var hon poet in residence vid Stella Adler Studio of Acting, i februari 2021 gästredigerade hon Academy of American Poets serie Poem-a-Day och 2022 formgav hon bildmaterialet till operan Castor & Patience på Cincinnati Opera.

Det uppmärksammade äktenskapet är anledningen till att många nya läsare har hittat fram till henne, men det är inte det som håller samman hennes verk. Efter att ha avslutat The Flower Bearers berättade hon för AP att vägen nu åter öppnats för poesi och bildkonst, och att hon kanske ville ta ”en paus från språket” för att ägna mer av sig själv åt fotografin. För en författare vars bästa böcker alltid har låtit ord möta bilder låter det mindre som en paus och mer som början på nästa bok.

Taggar: memoarer, poeter, Rachel Eliza Griffiths, Salman Rushdie, Kamilah Aisha Moon, Mule & Pear