Bill Murray klev in på Rory Dolan’s, en irländsk bar på McLean Avenue i Yonkers, på halloweenkvällen, åt en rib-eye till en mycket fin flaska vin och hamnade till slut bakom bardisken, där han hällde upp Guinness åt främlingar. Bilderna spreds snabbt och passade prydligt in i kändisfolklorens äldsta genre: Bill Murray-historien, där skådespelaren dyker upp från ingenstans, gör en vanlig kväll konstig och försvinner innan någon hunnit förklara vad som hände.

Den här gången kom förklaringen på köpet, och det var ägaren som stod för den. Rory Dolan sa till Fox News Digital att Murray ”letade efter den irländska kulturen” efter att ha gjort ett tv-program på Irland, och att ”han byggde vidare på den energin”. Därmed är ölen inget mirakel utan en uppföljare. Kvällen i Yonkers var A Course Called Ireland, golfreseserien som Murray leder för Paramount+ och BBC, hemburen till en irländsk bar i Westchester av en man som nyss har sagt till en kamera att berömmelsen inte gör honom lycklig.

Det här hände på Rory Dolan’s i Yonkers

Grundberättelsen kommer från Jeanne Muchnick på The Journal News, lokaltidningen som bevakar Westchester. Enligt henne kom Murray dit med två vänner, åt middag och hjälpte senare till att hälla upp Guinness. Gäster gick fram för att prata om sin favorit bland hans filmer, och Dolan pratade golfbanor med honom, Irland inräknat. Murray ville kolla in stället eftersom det har rykte om sig att ha fantastisk energi, sa Dolan till tidningen.

Fox News Digital fyllde på med detaljer några dagar senare, och med en liten motsägelse: i deras version sa Dolan att Murray kom ensam. Dolan berömde tekniken. ”Tappning i tre steg, och det är kul att se honom göra det. Det var inte första gången han gjorde det!” Lokalen var redan full, med en stamgästs 90-årsfest och ett sällskap som kommit till baren efter en stor begravning. ”Stället var fullt och han älskade det”, sa Dolan.

Ingen av rapporterna beskriver en årlig ritual. Dolan, som ordnar halloweenfest oavsett vilken veckodag högtiden infaller, beskrev Murray som en nyfiken nykomling som ”ville veta allt om mig och Rory Dolan’s”. Bartendrandet är inte heller nytt. Austin Chronicle listade en gång, bland de klassiska Bill Murray-observationerna, kvällen då han gick bakom bardisken på Shangri-La i Austin och serverade tequilashots.

A Course Called Ireland är sammanhanget som bilderna utelämnar

A Course Called Ireland är en dokumentärserie i sex delar byggd på Tom Coynes golfresebok, där Murray och Coyne spelar sig runt ön. Enligt Irish Examiner hade den premiär på BBC iPlayer och BBC One Northern Ireland den 23 oktober och nådde BBC Two den 25 oktober, samma dag som den började streamas på Paramount+. Links Magazine noterar att alla sex halvtimmesavsnitt släpptes på en gång. Murray berättade för Examiner att BBC bad honom vara ”något i stil med en exekutiv producent”.

Formatet är Bill Murray-historien med flit. Murray sa till Irish Examiner att jobbet ”lät som att det skulle bli en barnlek. Vi skulle åka över till Irland, prata med bartendrar, spela vackra golfbanor, äta vacker mat”. När BBC presenterade serien utlovades ett program om ”livet, slumpmässiga möten och glädjen i att hamna utanför banan”. Coyne sa till Links Magazine att producenterna pekade ut en ungefärlig riktning åt de två männen och lät dem hitta vägen själva: ”Jag tror att serien visar den spontaniteten, och den blir bättre av det.” Bland lokalborna som Links beskriver finns en joggare som tar Murray för Bill Cosby och en kvinna i Kinsale som minns honom från ”The” Ghostbusters.

I det ljuset liknar Yonkers ett extranummer snarare än en slump. Ungefär en vecka efter premiären klev stjärnan i en serie byggd på slumpmässiga möten och samtal över en pint in på en irländsk bar utanför New York och ville, med Dolans ord, ”gå bakom baren, hälla upp en pint”. Kamerorna var borta. Formatet blev kvar.

Bill Murray om berömmelsen i A Course Called Ireland: ”Med ett ord, nej”

Serien innehåller också det öppenhjärtigaste Murray har sagt om den här vanan på flera år. I fjärde avsnittet, som People rapporterade och Complex förde vidare, frågade någon i teamet om det gör honom lycklig att vara berömd. ”Med ett ord, nej”, svarade han. ”Det är inte lätt. Jag får nya insikter hela tiden om hur jag hanterar det och hur jag ska handskas med det.”

Han medgav att fans som berättar att någon av hans filmer hjälpt dem genom en tung period visar honom att det finns ”mycket välvilja där ute”. Sedan beskrev han sin metod, och det är inte folklorens helgon. ”Jag tror att kända människor liksom kan bestämma sig för att det finns ett visst sätt att spela berömd”, sa han. På frågan hur han själv spelar det svarade han, enligt den transkription som Fox News Digital publicerade: ”Tja, jag är inte särskilt trevlig. Det ser ni ju. Jag tror att bara vara snäll-snäll, jag kör inte på snäll-snäll. Om jag vore som en vanlig medborgare och betedde mig som jag gör, skulle jag nog ha betydligt fler skärsår och blåmärken.”

Till Irish Examiner sa han något liknande om vänskap: ”Jag träffar mycket folk och jag har med mig mycket bagage. Det är svårt för andra att glömma bagaget jag bär med mig.” Jeff Sheehan, en av lokalborna som berättar i serien, uttryckte det rakare, enligt Complex: ”Tänk dig att vara lika känd som Bill i bara en timme. Det ser utmattande ut.”

Där har vi den här textens tes, med Murrays egna ord. Bill Murray-historien bevisar inte att skådespelaren är unikt snäll. Den är ett sätt att spela berömd som han själv har valt, som han medger är skavigt och som han nu har gjort till ett tv-format. Yonkers är vad formatet blir när det körs utan filmteam.

Därför kan man ta Bill Murrays öl i Yonkers för vad den är

Den generösa läsningen förtjänar full tyngd, och dess bästa förespråkare är Tommy Avallone, som spårade de här mötena i sin dokumentär The Bill Murray Stories: Life Lessons Learned From a Mythical Man. ”Han letar bara efter verkliga interaktioner med verkliga människor och verkliga samtal”, sa Avallone till Austin Chronicle. I hans version har Murray inget intresse av att prata Ghostbusters; han vill höra andras historier. Dolans beskrivning stämmer exakt: nyfiken, frågvis om baren och ägaren, ”väldigt, väldigt älskvärd” mot varje gäst som bad om en bild.

Med det synsättet är det cynism förklädd till analys att kalla kvällen ett extranummer. Ingen av rapporterna nämner ett filmteam eller någon reklam för serien. Murray åt middag, hällde upp öl åt ett rum fullt av födelsedagsgäster och sörjande som kom från en begravning och ställde upp på bilder. Om en man som tycker att berömmelsen är svår ändå lägger den på att förgylla främlingars lördagskväll, spelar motivet mindre roll än ölen.

Varför Bill Murray-historien behöver en bättre bildtext

Det mesta av det håller. Mötena är verkliga, välviljan är verklig, och gästerna på Rory Dolan’s fick en bättre kväll än de räknat med. Men den bokstavliga läsningen kräver att myten gör ett jobb som Murray själv vägrar göra. Han säger inte att han är snäll. Han säger motsatsen, framför kameran, i sin egen serie. Att ta honom på orden är inte cyniskt. Det är det respektfulla valet.

Avallone pekade själv ut haken. ”Bill har det här unika frikortet i livet”, minns han att han fick höra. ”Han kommer undan med det, men om du eller jag bara klev in i någons hus på måfå skulle de nog ställa ett par frågor.” Bill Murray-historien drivs av det frikortet: rummet går med på att bli förtjust redan i förväg. Murrays replik om de ”skärsår och blåmärken” en vanlig medborgare skulle samla på sig för samma beteende är samma iakttagelse, gjord inifrån.

Frikortet håller inte alltid. I april 2022 stoppade Searchlight Pictures, enligt Variety, Aziz Ansaris film Being Mortal efter ett klagomål om olämpligt beteende från Murray. Studion redogjorde aldrig offentligt för klagomålet, och filmen har inte gjorts färdig. Murrays förklaring, som han gav CNBC i slutet av samma månad: ”Jag gjorde något jag tyckte var roligt, och det togs inte emot så.” Den meningen gör inte ett barbesök olycksbådande. Den visar att spontaniteten som alla älskar i historierna är en licens som andra beviljar honom. Det rimliga svaret på Yonkers är njutning utan mytologi.

Sättet historierna sprids på har också förändrats. Avallones film kom fram till att ”vissa av dem är sanna, andra är skrönor”; den berömda viskade repliken ”Ingen kommer någonsin att tro dig” kom från ett möte som han aldrig kunde spåra längre än till ”en kompis till en kompis”. Yonkers är det motsatta fallet. Bilderna kom från restaurangen, som lade upp dem på sitt eget Instagram, och berättelsen kom från ägaren. Det är bra för träffsäkerheten. Det betyder också att Bill Murray-historien nu är något en krog kan publicera och en streamingtjänst kan paketera.

Bill Murray i Yonkers: det här är bekräftat, det här är fortfarande oklart

Bekräftat: Murray tillbringade halloweenkvällen på Rory Dolan’s på McLean Avenue i Yonkers, åt middag med vin, hällde upp Guinness bakom baren och poserade med gäster, enligt The Journal News och Fox News Digital, med bilder från restaurangen. A Course Called Ireland streamas på Paramount+ och sänds av BBC, och i serien säger Murray att berömmelsen inte gör honom lycklig och att han inte ”kör på snäll-snäll”.

Fortfarande öppet: om Murray kom ensam, som Fox News Digital citerade Dolan, eller med två vänner, som The Journal News rapporterade; om det var hans första besök, vilket Dolans berättelse antyder men ingen säger rakt ut; och hur mycket serien formade kvällen utöver Dolans egen tolkning. Resten är det Murray fortsätter att berätta för alla som frågar. Ölen var på riktigt, och det är mannen också, han som säger att det inte är lätt att vara Bill Murray.

Taggar: Bill Murray, A Course Called Ireland, kändismöten, Tom Coyne, Yonkers