Argentina besegrade Algeriet, men hela VM-titelförsvaret vilar på en 38-årig Messi

Det första sade redan allt, om man vågade läsa det som en varning och inte som ett under. Han tog bollen trettio meter ut, halvt med ryggen till, skakade av sig markeraren med en axelrörelse som man kastar av sig en rock och krökte avslutet i den bortre gaveln innan målvakten hunnit sätta fötterna. Luca Zidane rörde sig inte. Hela den argentinska kvällen rymdes i de fyra sekunderna, och med den problemet som ingen i blått och vitt ville säga högt.

Resultattavlan lät som ett besked. Tre mål, nollat bakåt, ett hattrick av kaptenen och tillräckligt med historia för att fylla en vecka av förstasidor. Lionel Messi blev den förste man att spela sex världsmästerskap, gick i kapp Miroslav Klose i toppen av turneringens skytteliga, passerade Pelé i målpoäng, och gjorde det i sin tvåhundrade landskamp. Ett fjärde mål, bortdömt för offside, hade bara varit grädde på moset. Som enskild kväll var den nära fulländning.

Sedan vidgar man bildrutan, och fotografiet förändras.

Vart och ett av de tre målen tillhörde samma spelare. Det bortdömda likaså. Och även de enda anfallen som fick Algeriets backlinje att se dödlig ut. Lyft bort Messi ur laguppställningen, lyft ut honom rent ur elvan, och kvar finns en mållös kryss mot en motståndare som inte syns bland favoriterna, ett lag som matchade mästarens bollinnehav och lämnade planen efter sju försök utan att tvinga fram en enda räddning. Argentina monterade inte ner Algeriet. Det gjorde Messi, tre gånger, medan de övriga tio såg på mästaren i arbete, precis som vi.

Där är åtalet som gömmer sig inuti kröningen, och det måste sägas rakt ut, för annars begraver resultatet det. Detta skulle bli generationsskiftets turnering, där spelarna som ska bära Argentina i eran efter Messi bevisade att de kan axla tyngden medan han fortfarande finns där att dela den. I stället levererade de utsedda arvtagarna en kväll av nästan. Lautaro Martínez, som anfallsspets, tillbringade sina minuter fången mellan passningen och skottet, utan att någonsin bestämma sig, och byttes ut utan att på allvar ha oroat resultatet. Julián Álvarez, tillbaka från skada, drev genom matchen utan att lämna spår. Thiago Almada gav bredd och en aning fart, och inte mycket mer. Det är inga statister. De är ryggraden i det som kommer, och kvällen då framtiden skulle presentera sig harklade den sig och sade ingenting.

Var rättvis mot det som var bra, för det var mycket. Försvaret var en prestation av äkta mästare. Lisandro Martínez rensade allt som rörde sig i straffområdet, Cristian Romero gav anfallarna ingen luft, och Emiliano Martínez avslutade kvällen i stort sett utan arbete, en målvakt reducerad till åskådare med utmärkt uppspel. Algeriet sköt inte ett enda skott på mål. En så stabil backlinje, i en så lång turnering, är värd mer än en glittrande anfallstrio, och Argentina har den. Strukturen bakom Messi är sund. Bekymret sitter framför honom.

Och här skär ärligheten åt båda håll, för den andra läsningen håller, och den är inte svag. En mästare är inte skyldig att vinna vackert eller jämnt. Den är skyldig att vinna, och Argentina vann, bekvämt, utan insläppt mål, i premiären av titelförsvaret. Messi är synbart i form, synbart skarp, synbart road på ett sätt som borde skrämma resten av lottningen. ”Han har gjort det i tjugo år”, sade Lionel Scaloni efteråt, halvt tränare, halvt supporter. ”Vi måste njuta av honom”. Det finns visdom i det. Ett lag som äger sin generations mest avgörande fotbollsspelare, och som får den här versionen av honom, behöver inte att de övriga anfallarna svarar i första veckan. Det behöver dem senare, och det finns tid.

Men den svåra frågan är den som favoritstämpeln tvingar fram, och Argentina anlände bärande den. Bland den handfull landslag som verkligen förväntas lyfta bucklan står laget där på meriter: regerande mästare, brett, organiserat, lett av världens bästa spelare. Stämpeln överlevde Kansas City oskadd. Det som ändrades var vad som bär den. Efter nittio minuter vilar hela Argentinas offensiva argument på en enda man, och den mannen fyller trettionio år innan gruppspelet är slut. Det är ingen grund. Det är en nedräkning.

Det är den del som Messi själv förstår bättre än någon, för priset för en lång karriär är den enda motståndare han aldrig lyckats springa ifrån på en kontring. Kroppen som krökte sig vid det första målet är samma kropp som spelat mer fotboll än nästan någon i spelets historia, och ett VM blir inte snällare ju längre det fortskrider. Slutspelet kommer i en värme som redan är turneringens samtalsämne. Vilan krymper. Motståndarna slutar vänta och börjar jaga. En gruppmatch mot Algeriet är det mildaste prov Argentina kommer att avlägga hela sommaren, och det krävdes en nästan felfri kväll av en trettioåttaåring för att få det att se enkelt ut.

Domen över premiären är alltså kluven mitt itu, och så ska den vara. Försvaret säger utmanare. Den nollade kassen säger utmanare. Kaptenen ropar det. Resten av anfallet säger något närmare en enda brytpunkt med krona. Båda läsningarna är sanna, och vilken som avgör Argentinas sommar kommer att hänga på en enkel sak: om någon annan än Messi minns hur man gör mål innan matcherna börjar bestraffa dem som inte kan. Favoritstämpeln är verklig idag. Om den är verklig om tre veckor hänger på de tio män som den kvällen ägnade åt att titta på den ende.

Taggar: wc26, Argentina, Algeriet