Vanessa Bell – målaren som gjorde Charleston till ett konstverk och gömde sina abstrakta bilder

Vanessa Bell

Photo: George Charles Beresford / Public domain, via Wikimedia Commons

Född	30 maj 1879 London, England, United Kingdom
Död	7 april 1961 (81)
Yrke	Målare och formgivare

I nästan sextio år hölls den mest radikala målning Vanessa Bell någonsin gjorde borta från offentligheten. Abstract Painting, en samling platta färgfält som hon målade på duk när första världskriget bröt ut, räknas till de första abstrakta verken av en brittisk konstnär, men hon visade den för knappt någon utanför sin egen krets. För allmänheten var hon i stället Virginia Woolfs storasyster och det lugna navet på en gård i Sussex, där Bloomsburygruppens kärleksliv tog form och omformades. Båda beskrivningarna stämmer. Tillsammans reducerade de en av sin generations djärvaste målare till en biroll i andras berättelser.

Den bilden håller nu på att korrigeras i rummet där hon arbetade. Tate Britain lyfter ut ateljén som hon delade med Duncan Grant från Charleston, gården där de båda målade allt från golvlister till tak, och återskapar den i London, mitt i Vanessa Bell & Duncan Grant: Inside Bloomsbury, den första större utställningen som behandlar deras samarbete som ett sammanhållet konstnärskap. Utgångspunkten är den som hennes försvarare har drivit i årtionden: de målade dörrarna och dukarna var aldrig skilda projekt.

Huset på 22 Hyde Park Gate i Kensington, där Vanessa Stephen föddes den 30 maj 1879, tillhörde kritikern och historikern Sir Leslie Stephen och var fullt av halvsyskon från båda föräldrarnas tidigare äktenskap. Som flicka tog hon teckningslektioner, fortsatte till Sir Arthur Copes konstskola och började 1901 på Royal Academy Schools, där John Singer Sargent var en av hennes lärare. Den akademiska utbildningen gav henne teknik, men inget motiv. Faderns död 1904 blev den andra avgörande händelsen. De fyra Stephen-barnen sålde familjehuset och flyttade till Gordon Square i Bloomsbury. Där växte deras bror Thobys torsdagskvällar med vänner från Cambridge till den grupp som tog kvarterets namn. Vanessa, som ville skapa ett forum för målare snarare än pratmakare, startade Friday Club.

1907 gifte hon sig med en av vännerna, kritikern Clive Bell, och fick två söner, Julian och Quentin. Äktenskapet blev öppet och förblev så. Hennes tidiga dukar var tonala och välartade, och Iceland Poppies fick beröm av Walter Sickert när den visades på New English Art Club 1909. Sedan tog Roger Fry med sig Manet, Cézanne, Gauguin och Van Gogh till London 1910, och all välartadhet försvann. Studland Beach, målad omkring 1912, reducerar en familjedag vid kusten i Dorset till några få platta färgfält, med flera av figurerna sedda bakifrån. Bell och Fry blev älskare under en resa till Turkiet 1911, och 1913 öppnade de tillsammans med Grant Omega Workshops, där de sålde möbler och tyger målade i den nya stilen fram till dess att verksamheten lades ned 1919.

1916 flyttade hon till Charleston, nära Firle i East Sussex, tillsammans med Grant och hans älskare David Garnett. Båda var pacifister och behövde arbeta på en gård för att slippa ta värvning. Hushållet som växte fram där var ovanligt även med Bloomsburymått: Clive Bell levde sitt eget liv och hade sina egna älskare, Grant stannade hos Vanessa resten av hennes liv och i slutet av 1918 födde hon deras dotter Angelica, som uppfostrades som Clives barn. Målningarna från de här åren, däribland The Tub från 1917, behåller de avskalade formerna från hennes experimentella period. Efter kriget gled hon tillbaka mot avbildade interiörer och landskap från resor i Frankrike, Italien och Spanien. Hon ställde ut separat på Independent Gallery 1922 och fortsatte att formge för sin systers Hogarth Press, bland annat omslagen till Mrs Dalloway och Mot fyren.

Det mest ambitiösa gemensamma uppdraget kom från Kenneth Clark 1932. Under två år målade Bell och Grant Famous Women Dinner Service, femtio tallrikar med porträtt av historiska kvinnor. Grant smög in sitt eget ansikte som den enda mannen. Servisen försvann in i en privat samling och var i praktiken förlorad för forskare tills den dök upp igen 2017. Året därpå visades hela uppsättningen i London.

Den svårare berättelsen är den som hennes egen dotter förde vidare. Angelica var i sena tonåren innan hennes mor berättade att det var Duncan Grant, inte Clive Bell, som var hennes far, och hon ombads att inte ta upp saken med någon av männen. I Deceived with Kindness, som publicerades 1984, skrev Angelica Garnett öppet om tystnaden och visade inte mycket ömhet för kvinnan som upprätthöll den. Memoaren komplicerar Bloomsburylegendens milda matriark. Den förklarar också varför så mycket av det som skrivits om Bell kretsar kring hennes privatliv snarare än hennes målningar, en vana som missgynnade henne: abstraktionerna hon förvarade i ateljén visades inte offentligt förrän en retrospektiv som galleristen Anthony d’Offay organiserade 1973, tolv år efter hennes död, och hennes senare naturalism sorterades länge in under heminredning.

Sorgen präglade de sista två decennierna. Julian, hennes äldste son, dödades i juli 1937 när han körde ambulans under det spanska inbördeskriget. Han blev tjugonio år. I mars 1941 tog Virginia sitt liv. Vanessa drog sig tillbaka in i arbetet och målade tillsammans med Grant muralmålningar i församlingskyrkan i Berwick, några kilometer från Charleston, under andra världskriget. Hon dog i Charleston den 7 april 1961 och begravdes på kyrkogården vid St Peter’s i Firle. Grant begravdes bredvid henne 1978.

Återupptäckten har skett gradvis. Dulwich Picture Gallery gav henne en första större monografisk utställning 2017, och MK Gallery i Milton Keynes visade 2024 en separatutställning som beskrevs som den största någonsin. På film och tv har hon oftast förekommit i sin systers skugga, spelad av Miranda Richardson i Timmarna och av Phoebe Fox och Eve Best i BBC-dramat Life in Squares. Tate-utställningen visas från den 12 november 2026 till den 11 april 2027 i Linbury Galleries på Tate Britain, med över trehundra verk och Charlestonateljén mitt ibland dem.

Det besökarna får möta är den tanke Bell arbetade efter men sällan uttryckte: en mattallrik och en målarduk kunde bära på samma idé, och en kvinna som målade båda var inte en dekoratör som ibland målade. Abstraktionerna hon vände mot väggen hänger nu på väggarna.

Taggar: artists, målare, Bloomsbury Group, Duncan Grant, Vanessa Bell, Virginia Woolf, Famous Women Dinner Service, Roger Fry

Relaterade personer

Relaterade personer

Diskussion