Diahann Carroll – tv-pionjären som själv krävde skurkrollen i Dynastin

Diahann Carroll

Photo: CBS Television / Public domain, via Wikimedia Commons

Född	17 juli 1935 The Bronx, New York City, United States
Död	4 oktober 2019 (84)
Yrke	Skådespelerska och sångerska
Känd för	Farlig sommar, The Five Heartbeats, Carmen Jones
Priser	Tony · Golden Globe

I ett avsnitt av Julia frågar en person Julia Baker om ett sjukhus: ”Är det svart?” ”Nej”, svarar hon, ”det är en vacker, gammal byggnad i rött tegel.” Diahann Carroll levererade repliken med samma obekymrade lugn som hon präglade hela NBC-serien med, där hon spelade en sjuksköterska som ensam uppfostrar sin lille son efter att maken dött i Vietnam. Det lugnet gjorde henne till den första svarta kvinnan att bära huvudrollen i en amerikansk tv-serie i en roll som inte var en tjänarinna. Det väckte också den hårdaste kritiken i hennes karriär. Det mest slående med Carroll är hur mycket av den kritiken hon själv framförde, medan serien fortfarande sändes.

Hon hade tränats i att behärska sig redan tidigt. Hennes föräldrar, John Johnson, tunnelbaneförare, och Mabel Johnson, sjuksköterska, betalade för dans-, sång- och modelllektioner åt flickan de döpte till Carol Diann Johnson. Hon föddes i Bronx och växte upp i Harlem. En av hennes klasskamrater på High School of Music and Art var Billy Dee Williams. Redan som skolelev arbetade hon som modell för Ebony. Hon började läsa sociologi vid New York University och lovade familjen att återvända till studierna om underhållningsbranschen inte hade fungerat inom två år.

Det tog inte två år. Hon deltog i tv-talangtävlingar under namnet Diahann Carroll och var 18 år när hon i januari 1954 vann förstapriset på 1 000 dollar i DuMont-programmet Chance of a Lifetime, där hon sjöng ”Why Was I Born?”. Sedan fortsatte hon att vinna i ytterligare fyra veckor. Innan året var slut hade hon gjort filmdebut i Carmen Jones, som vän till Dorothy Dandridges rollfigur, och Broadwaydebut i House of Flowers.

Hollywood använde henne sparsamt och inte alltid särskilt klokt. När hon spelade Clara i Porgy and Bess 1959 dubbades hennes sång av operasångerskan Loulie Jean Norman. I Paris Blues spelade hon mot Sidney Poitier, Paul Newman och Joanne Woodward. På Broadway fick hon en större chans. För rollen som Barbara Woodruff, en fotomodell i Paris, i Richard Rodgers musikal No Strings vann hon 1962 en Tony Award för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal – den första svarta kvinnan att göra det.

Julia hade premiär 1968 och sändes fram till 1971. Carroll vann en Golden Globe för bästa kvinnliga tv-skådespelare för den första säsongen och nominerades till en Emmy 1969. Grundidén var medvetet oförarglig: en yrkeskvinna på en arbetsplats med både svarta och vita anställda, där hennes hudfärg främst märktes genom andras obekväma reaktioner.

För många tittare var det just detta som var problemet under ett årtionde präglat av upplopp och mord. Kritiker anklagade serien för att skönmåla det svarta livet i USA. Carroll protesterade inte. I en intervju med TV Guide i december 1968 sa hon att ”vi i hundra år har hindrats från att se rättvisande bilder av oss själva” och tillade: ”Den vita manusförfattarens behov är en övermänniska. Just nu visar vi upp den vita negern. Och han har väldigt lite av det som gör honom svart.” Fyrtio år senare sa hon till NPR att serien hade ”stora, stora problem” som ”uttrycktes av både svarta och vita”, och försvarade sitt val utan omsvep: ”Jag tackade ja eftersom jag tyckte om arbetet.” Den kanoniserade bilden av Carroll som en lugn pionjär gör henne orättvisa. Hon visste att rollen var en kompromiss, sa det offentligt och tog den ändå, eftersom en sådan kompromiss 1968 var mer än vad nätverks-tv någonsin hade erbjudit en svart skådespelerska.

Hennes svar kom på film. I Claudine från 1974 spelade hon en Harlem-mamma med sex barn som lever på socialbidrag och i hemlighet arbetar som hushållerska. Hon uppvaktas av en sopåkare, spelad av James Earl Jones. Rollen hade skrivits för Diana Sands, som medverkade i Julia som Julias kusin. När Sands blev för sjuk i cancer för att fortsätta rekommenderade hon Carroll. Carrolls insats gav henne en Oscarsnominering för bästa kvinnliga huvudroll.

Det andra svaret var mer högljutt. Dynastin, den mest påkostade såpoperan i bästa sändningstid, hade ingen svart kvinna i huvudensemblen, så Carroll satsade på en roll som ännu inte fanns. ”Jag ville bli tv:s första svarta satmara”, berättade hon i en inspelning som NPR senare sände. ”Jag lyfte luren och ringde min manager, Roy Gerber. Och jag sa: Gör mig en tjänst. Se till att ryktet sprids. Och för guds skull, ring Aaron Spelling.” Hon kom in mot slutet av den fjärde säsongen, 1984, som Dominique Deveraux, Blake Carringtons halvsyster, och stannade till 1987. Det självbehärskade lugn som kritikerna i Julia hade tolkat som anpasslighet blev hos Dominique ett vapen riktat rakt mot Joan Collins Alexis. ”Jag sover inte i mina kläder, och jag sover inte med dem heller”, förklarade Dominique. ”Jag behöver ett sovrum för mina kläder och ett för mig själv.”

I de senare rollerna drog hon nytta av den auktoriteten. Från 1989 spelade hon Marion Gilbert, Whitleys fruktade mamma, i Dotter på vift och fick ytterligare en Emmy-nominering. Hon tog också sig an Norma Desmond i den kanadensiska uppsättningen av Andrew Lloyd Webbers Sunset Boulevard. 1997 medverkade hon i Kasi Lemmons Farlig sommar, spelade den krävande Jane Burke i Grey’s Anatomy och June, den rika änkan som hyr ut ett rum till en bedragare, i White Collar. Hennes fem Emmy-nomineringar sträcker sig från 1963 till 2008. På Emmygalan 2013 sa hon om den nominerade Kerry Washington: ”Hon får se till att vinna det här priset.”

Hon berättade sin egen historia i två memoarer, Diahann! och The Legs Are the Last to Go. Hon gifte sig fyra gånger: med producenten Monte Kay, far till hennes dotter, journalisten och manusförfattaren Suzanne Kay; kortvarigt med affärsmannen Fred Glusman; med Robert DeLeon, chefredaktör för Jet, som omkom i en bilolycka 1977; och med sångaren Vic Damone. Hon skrev öppet om sin nio år långa relation med Sidney Poitier och var förlovad med David Frost i tre år. Efter att ha fått diagnosen bröstcancer 1997 engagerade hon sig i arbetet för tidig upptäckt.

Carroll föddes den 17 juli 1935 och dog i sitt hem i West Hollywood den 4 oktober 2019, 84 år gammal. 2021 lyfte PBS-serien American Masters fram henne tillsammans med Lena Horne, Nina Simone och Cicely Tyson i dokumentären How It Feels to Be Free, om svarta kvinnliga artister som använde sin berömmelse för att utmana branschen som tjänade pengar på den. Hennes plats i det sällskapet vilar på ett envist argument som löper genom hela karriären, från Julia till Dominique: en svart kvinna på skärmen kunde vara elegant och hänsynslös på samma gång utan att behöva förklara sig för någon. Varje elegant svart huvudrollsinnehavare som får frågan om hon är tillräckligt ”äkta” besvarar fortfarande frågan Carroll ställde sig själv 1968.