Charles Barkley – MVP:n utan mästarring som blev oersättlig i tv-studion

Charles Barkley

Photo: Chensiyuan / CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Född	20 februari 1963 Leeds, Alabama, United States
Yrke	Basketspelare och tv-expert
Individuella priser	Årets basketbollspelare i Southeastern Conference · NBA All-Star Game Kobe Bryant Most Valuable Player Award · 1984 NCAA Men's Basketball All-Americans

Charles Barkley har meddelat att han ska sluta med tv så många gånger att de omkring honom har slutat ta det som en nyhet. I höstas sa han det igen på ligans mediadag: Ernie Johnson hade bett honom att stanna ett par år till, och han hade gett sin vän båda åren. Nu ville han att den kommande säsongen skulle bli en fest innan han tog ”ett steg tillbaka från offentligheten”. För en man som har haft sitt levebröd av att prata i mer än ett kvarts sekel är det hans minst trovärdiga mening, och kanske den mest uppriktiga. Spelaren som aldrig vann en NBA-titel hittade sin egen titel i en tv-studio: som basketvärldens enda röst som ingen kunde skriva repliker åt. Frågan är om han kan lämna den bakom sig.

Rösten kommer från Leeds i Alabama, en liten stad öster om Birmingham, där han var den första svarta bebisen som föddes på det segregerade, helvita lokala sjukhuset och ett av de första svarta barnen som började i den tidigare helvita grundskolan. Som junior på high school var han omkring 178 centimeter lång, vägde långt över 90 kilo och lyckades inte ta en plats i skolans representationslag. En sommar då han växte rejält förändrade allt, och en delstatssemifinal mot Bobby Lee Hurt, Alabamas mest jagade spelare, fick en assisterande tränare från Auburn att åka hem och beskriva ”en tjock kille” som kunde ”spela som vinden”.

På Auburn, där han studerade företagsekonomi, ledde Barkley Southeastern Conference i returer varje säsong och fick smeknamnet Round Mound of Rebound. Philadelphia 76ers valde honom som femte spelare i draften 1984, två placeringar efter att Chicago Bulls hade valt Michael Jordan. Han var 21 år, född den 20 februari 1963, och tyngre än någon ansåg att en forward i hans längd borde vara. Samma vår hade Bob Knight petat honom från USA:s OS-lag. I Philadelphia lärde Moses Malone honom att hålla vikten under kontroll och förbereda sig som ett proffs. Barkley kallade honom den mest inflytelserika spelaren i sin karriär och kallade honom i åratal helt enkelt för pappa.

Åren i Philadelphia gjorde honom till både stjärna och måltavla. Han vann returligan 1986–87 och utsågs till MVP i All-Star-matchen 1991. En månad senare spottade han på en hånande åskådare i New Jersey, men träffade i stället en ung flicka. Ligan stängde av honom en match och bötfällde honom med 10 000 dollar. Han bad om ursäkt, blev vän med flickans familj och kallade senare händelsen det enda han ångrade i sin karriär. I juli 1992 bytte Philadelphia bort honom till Phoenix i utbyte mot Jeff Hornacek, Tim Perry och Andrew Lang.

Samma sommar var han Dream Teams främste poängplockare i Barcelona, med ett snitt på 18 poäng per match bredvid Jordan, Magic Johnson och Larry Bird. Hans första säsong i Phoenix blev den bästa i hans liv: 1993 röstades han fram till ligans mest värdefulla spelare, ledde Suns till ett facit på 62 segrar och 20 förluster och sa till Jordan att det var ödet att Phoenix skulle vinna titeln. Bulls besegrade dem med 4–2 i finalen. Han kom aldrig lika nära en mästerskapsring igen.

Samma år som han vann MVP-utmärkelsen skrev Barkley texten till en Nike-reklam som inleddes med orden ”Jag är ingen förebild”. Hans poäng, att det är föräldrar och lärare som ska uppfostra barn och att ”en miljon killar kan dunka en basketboll i fängelset”, har åldrats bättre än det mesta inom skoreklam. Det var också en bekväm hållning för en spelare som gång på gång hamnade i trubbel. Senare erkände han att han hade förlorat omkring 10 miljoner dollar på spel, förlikades 2008 i en tvist om en skuld på 400 000 dollar till kasinot Wynn Las Vegas och greps i slutet av samma år för rattfylleri i Scottsdale i Arizona. Han erkände sig skyldig och var borta från tv i två månader. Allmänheten förlät honom, delvis för att han aldrig skyllde på någon annan.

Houston var det sista försöket att vinna en titel. Barkley anslöt sig till Hakeem Olajuwon och Clyde Drexler 1996, samma sommar som han vann sitt andra OS-guld i Atlanta, men skador satte stopp för hans sista säsonger. I december 1999 slet han av en sena i quadricepsmuskeln i Philadelphia och bars av planen. Han vägrade låta det bli slutet: den 19 april 2000 gjorde han comeback i en enda hemmamatch mot Vancouver Grizzlies, satte poäng efter en offensiv retur och gick själv av planen. Han avslutade karriären med 23 757 poäng, 12 546 returer och elva All-Star-uttagningar. Naismith Memorial Basketball Hall of Fame valde in honom 2006 och på nytt 2010, då tillsammans med Dream Team.

Tv-karriären började samma år som han slutade spela. I TNT:s Inside the NBA, tillsammans med Ernie Johnson, Kenny Smith och senare Shaquille O’Neal, blev Barkley en expert som erkänner att han inte har sett laget han pratar om, tippar fel vinnare med total övertygelse och ändå är värd att lyssna på. Han har vunnit fem Sports Emmy Awards som årets studiokommentator och varit programledare för Saturday Night Live fyra gånger. Han spelade sig själv i Space Jam, skrev I May Be Wrong but I Doubt It tillsammans med Michael Wilbon och ledde King Charles tillsammans med Gayle King på CNN fram till april 2024.

Friheten som gjorde honom värdefull har ett pris, och det märks fortfarande. Under NBA-finalerna 2026 drog han ett grovt skämt om Cardi B:s kropp under hennes pausframträdande. Kritiker kallade det sexistiskt, och två dagar senare vägrade han be om ursäkt i The Dan Patrick Show och utmanade ESPN att sparka honom. Det är samma drag som i Nike-reklamen: säg det, stå för det och låt publiken avgöra. Ibland uppfattas det som ärlighet. Ibland låter det som en berömd man som aldrig har behövt fundera över vem skämtet drabbar.

Pratet om pensionering har sin egen historia. Efter ett decennium av antydningar skrev han i oktober 2022 på en förlängning på tio år, meddelade i juni 2024 att han skulle sluta efter ytterligare en säsong och ändrade sig två månader senare. Sedan förlorade TNT sina NBA-rättigheter, och från 2025 flyttade Inside the NBA, som fortfarande produceras av TNT Sports, till ESPN och ABC tillsammans med alla fyra programledarna. Utanför studion har Barkley varit gift med Maureen Blumhardt sedan 1989; de har en dotter och bor i Scottsdale.

Säsongen 2026–27 är tänkt att bli det sista varvet. I september sa han till Bill Simmons att det skulle bli hans sista år, ”hundra procent”, och han har kopplat beslutet till Johnson, som inte har berättat vad han tänker göra. Barkley kommer att vara 64 när säsongen är över. ”Jag har haft det bästa liv en människa kan ha”, sa han på mediadagen. Om han menar allvar den här gången förlorar programmet sin panelmedlem, som det aldrig lyckades hitta någon ersättare för, och basketen förlorar kommentatorn som gjorde det accepterat att ha fel – högt och tydligt.

Taggar: sport, athletes, basketspelare, Philadelphia 76ers, Charles Barkley, Ernie Johnson, Inside the NBA