Alex North byggde sin roman på en rädsla som ingen låsning stoppar. Inte intrång — övertalning. Inte våld — intimitet. En förövare som känner barnen vid namn, som sjunger en barnramsa, som väntar tills dörren är öppen på glänt — det är skräcken i The Whisper Man, och James Ashcroft har överfört det till duken med omsorg. En film som, även efter att mördaren är gripen, inte stänger frågan om vem som höll ramsan vid liv.

Pete Willis grep Frank Carter. Det var hans jobb och han gjorde det. Nu är Willis pensionerad, Carter i fängelse, ärendet arkiverat — och metoden är tillbaka. Barn försvinner i en lugn stad, med samma ramsa, genom samma dörr på glänt. Willis son Tom Kennedy, en änkeman och kriminalförfattare, bor nu i den staden med sin åttaårige son Jake. När Jake kidnappas gör Tom det enda som återstår: han ringer sin far. Den fadern han inte talat med på år.

Robert De Niro spelar Pete Willis som en man som gjort något rätt och inte kan fira det. Han grep Carter — agerade rätt, utredde ordentligt — och märkte sedan att saken ändå inte var avslutad. De Niros spel är skarpast i scenerna där Willis och Kennedy delar ett utrymme utan att namnge det väsentliga. Två män som föredrar att tala om fallet framför om sig själva.

Adam Scott spelar Tom Kennedy med energin hos någon som fungerar men inte håller. Tom är professionell på papperet och maktlös inför brottet vid sin egen dörr. Manuset av Chase Palmer och Ben Jacoby ger honom utrymme att hålla motsägelsen öppen.

Michelle Monaghan spelar Amanda Beck, detektiven som leder det aktiva fallet. Hennes funktion är delvis logistisk och delvis perspektivmässig — det yttre ögat på far och son. Monaghan förankrar genren utan att låta sig svepas med.

Michael Keaton spelar Frank Carter med beräknad stillhet. Carter sitter i fängelse. Vet saker. Konsulteras som fängslade mördare konsulteras i sådana här thrillrar — som en nyckel som aldrig riktigt vändes runt. Keaton spelar honom med stillheten hos någon som inte längre behöver något av samtalet men deltar av personligt intresse. Vad han gör i förhörsscenerna är inte klassiskt hot: han är hjälpsam. Och det är mer störande.

James Ashcroft är ett precist val. Den nyzeeländske regissören skapade sitt namn med Coming Home in the Dark och The Rule of Jenny Pen — två filmer som behandlar hot som något tålmodigt och nära. Historien belönar denna lyhördhet. Ashcroft låter ramsan löpa. Låter tystnaden stå. Litar på dörren på glänt.

Föregångarna filmen åberopar tillhör alla traditionen som gör brott till ett moraliskt problem. Prisoners, Mystic River, Zodiac — alla frågar vad utredningen kostar dem som fastnar i den. The Whisper Man hör hemma på den hyllan.

Att filmen anländer direkt på Netflix, producerad av AGBO, bröderna Russos bolag, säger något om var den här typen av film nu lever. För tio år sedan hade en sådan thriller kommit på bio om hösten. Idag dyker den upp samtidigt på alla enheter i alla marknader.

Det historien lämnar öppet är filmens argument. Den aldrig funne medskyldige — Carters partner i det som höll metoden vid liv efter arresteringen — är inte en lös narrativ tråd. Det är beviset på att ett löst fall och ett stängt fall inte är samma sak.

The Whisper Man är regisserad av James Ashcroft och producerad av AGBO, efter manus av Chase Palmer och Ben Jacoby från Alex Norths roman. Med Robert De Niro, Adam Scott och Michelle Monaghan, samt Michael Keaton, Owen Teague och Hamish Linklater. På Netflix.