Filmer

Richard L. O’Connor, produktionschefen bakom ’The Muppet Movie’, död vid 96 års ålder

Liv Altman

Det finns en roll i filmbranschen som aldrig gjort någon känd, men som möjliggjort en lång rad filmer. Den kallas executive in charge of production – personen som håller ett filmbolags pengar, schema och nerver samlade medan namnen ovanför titeln tar emot applåderna. Under en kort, osannolik period när en brittisk showman försökte köpa sig in i Hollywood, var den personen Richard L. O’Connor, och hans liggare rymde en sjungande groda, Henry Fondas farväl och en av de dyraste magplasken branschen någonsin bjudit på.

O’Connor, som avlidit i Kalifornien, tillbringade fyra decennier i en roll som de flesta biobesökare aldrig lägger märke till, men som varje produktion lutar sig mot. Han var inte producent för The Muppet Movie – det var Jim Henson – och han regisserade inte On Golden Pond. Han var studiomannen bakom båda: exekutiven som fick siffrorna att gå ihop, absorberade paniken och godkände risken. Minns honom, och du minns en hel era av ett medium som drevs av människor som han.

Lord Grades amerikanska spel, sett från redovisningssidan

Radera upp filmerna O’Connor lotsade fram, och ett dolt mönster framträder. The Muppet Movie, On Golden Pond och Raise the Titanic var inte tre orelaterade succéer och fiaskon på ett cv; de var de stora satsningarna i ett enda dödsdömt experiment – Associated Film Distribution, satsningen som Lew Grades ITC och EMI sjösatte för att få in Grades filmer på amerikanska biografer på egna villkor.

Det var en djärv idé, och en kortlivad sådan. AFD lovade ett dussin filmer om året och lämnade efter sig en katalog som mest minns för sina ytterligheter. The Muppet Movie var den enda riktiga succén – Kermits roadmovie om hans ursprung, finansierad genom samma brittiska ambition. On Golden Pond, vars finansiering ITC till stor del stod för, blev bolagets prestigetriumf och bar Fonda och Katharine Hepburn till Oscars under en och samma säsong. Och så var det Raise the Titanic, vrakeposet som drog in en bråkdel av sin budget och fick Grade att lakoniskt konstatera att det hade varit billigare att sänka Atlanten. Satsningen avvecklades nästan lika snabbt som den inleddes, och Universal tog över bitarna. O’Connors skrivbord stod i centrum av alltihop.

Jämförarens fotnot till en älskad hylla

Se dessa filmer mot varandra, och hans verkliga bidrag blir tydligt. Samma operation som kunde föda en roadmovie om en filtgroda kunde också backa upp ett kammarspel om två gamla människor vid en sjö och ett uppblåst äventyr som hjälpte till att sänka ett bolag – och det krävdes någon stabil nog att hålla den bredden utan att darra. Den stabiliteten är den röda tråden i hans karriär, och den överlevde AFD med råge.

Han hade kommit in i branschen på gamla sättet. Född i San Francisco tillsammans med sin tvillingbror Don, tjänstgjorde han vid sidan av honom i marinkåren under Koreakriget, och pratade sig sedan in i postrummet på CBS Television City – den lägsta trappsteget i branschen, och det som förr ledde överallt. Därifrån byggde han en produktionskarriär som sträckte sig över Movie Movie, Vietnamdramat Friendly Fire och, senare, tv-klassiker som Dr. Quinn, Medicine Woman. Hans enda statyett kom inte från någon av långfilmerna utan från tv: en Emmy för enastående barnprogram, för NBC-filmen A Mother’s Courage: The Mary Thomas Story, med Alfre Woodard.

O’Connor avled den 22 juli i Palm Desert, 96 år gammal; hans familj uppgav ingen dödsorsak. Han var sedan länge bosatt vid Mendocino-kusten och efterlämnar sin hustru Brona, döttrar, styvbarn och fyra generationer barnbarn, samt den märkliga, inkongruenta, underbara hyllan av filmer han hjälpte till att skapa.

Det är ett passande arv för en man vars jobb var att göra omöjliga saker överkomliga. Grodan och Titanic kom från samma skrivbord – och bara en av dem var någonsin tänkt att flyta.

Taggar: , , , ,

Diskussion

Det finns 0 kommentarer.