Caleb Landry Jones kliver in i Dogman som Douglas — uppvuxen i en bur av en religiös fundamentalistfar som ansåg att hundar förtjänade mer än barn — framförandes Édith Piaf i paljetter och heltäckande smink, ledandes ett tränat flock med en mans auktoritet som lärde sig tillit av djur innan han lärde sig det av människor. Öppningsscenen fastställer villkoren. Resten av filmen håller dem.

Regisserad av Luc Besson, är Dogman uppbyggd kring ett polispsykologförhör med Douglas, som blir ett skelett för ett liv rekonstruerat i fragment: kennel, kyrka, gata, scen. Bessons arbete sedan Lucy var kommersiellt pålitligt, ibland skarpt, aldrig helt säkert på sina ambitioner. Här är ambitionen läsbar. Douglas byggde en värld från grunden med de enda varelserna som aldrig ljög för honom — och när världen som kasserade honom korsade hans väg igen, vände han dem mot den. Hundarna är hans soldater. Kabarén är hans enda ärliga mark. Kriminalhandlingen är nästan tillfällig. Filmens egentliga ämne är överlevnadslogiken hos en person som tvingades konstruera varje värde från noll.

Bessons regi upprätthåller sin strukturella disciplin. Förhörsramen fungerar eftersom den används för att rekonstruera, inte sammanfatta — publiken förstår Douglas successivt, precis som psykologen, i samma ordning och med samma information. Flashback-arkitekturen är ren. Hundtränningssekvenserna är filmens mest omedelbara bevis på vad Besson fortfarande kan göra: de har tyngd, koreografi och fysiska konsekvenser. Actiongenren förtjänar sällan sin egen kinetik; dessa sekvenser förtjänar den.

Jones prestation är filmens strukturella belastning. Douglas är inte ett offer som uppvisar motståndskraft för publikens bekvämlighet. Han är en man som kommit till en särskild logik — moraliskt tvetydig, känslomässigt sammanhängande — och Jones spelar logiken, inte känslan. Det fysiska är helt konstruerat: rörelserna, rösten, förhållandet till rullstolen, den instinktiva lättheten med dussintals tränade hundar i ett begränsat utrymme. Det är den typ av engagerat arbete som Akademin nominerar en gång per några cykler och förbiser dubbelt så ofta. Det här var ett förbiseende. Underlåtenheten hör hemma i protokollet.

Dogman tävlade om Guldlejonet vid den 80:e Filmfestivalen i Venedig. Kritiker placerade den som ett betydelsefullt men sekundärt Besson-verk — en rimlig bedömning om man centrerar regissörens karriär. Om man centrerar prestationen hör den hemma på kortlistan för 2023 års väsentliga bio. Filmens biografdistribution var begränsad; den bredare publiken har sakta hittat den. Det lönar sig att hitta den.

Hantverket är över genomsnittet, historien är funktionell, prestationerna är extraordinära. En film som bär argumentet den ställer upp och lever upp till löftet Jones ger i sin inledningsscen. Besson har inte gjort något så självsäkert på år. Jones har sällan levererat något mer komplett.