Kameran hittar först Olivia Cookes ansikte — genom regn på glas, i det säregna grå ljuset som Seattle bär som en kappa den vägrar ta av sig. Little Fish börjar mitt i saker och ting, vilket också är där den lever. Chad Hartigan öppnar inte sin film som de flesta pandemi-narrativ: utan katastrofens arkitektur och utan det vida fältet av en uttömd värld. Han öppnar med en kvinna som försöker komma ihåg namnet på något hon älskade.

Viruset i denna nära framtid — NIA, Neuroinflammatorisk Affektion — raderar minnen. Inte dramatiskt, inte allt på en gång. Det tar dem som dimma tar ett stadslandskap: gradvis, från kanterna in. Mattson Tomlins manus, anpassat från en novell av Aja Gabel, strukturerar filmen med samma logik. Emma (Cooke) och Jude (Jack O’Connell) existerar i flera tidsplan samtidigt, och klippningen litar på att publiken hittar dem.

Vad Hartigan och filmfotografen Sean McElwee gör med Seattle är diskret anmärkningsvärt. Staden framstår som en plats som redan är halvt upplöst — vatten på varje yta, ljus som inte kan bestämma sig mellan gryning och skymning, kompositioner som håller sina motiv lätt utcentrerade. Varje visuellt val förstärker temat utan att bli didaktiskt.

Cooke och O’Connell är anledningen till att Little Fish fungerar. Deras kemi byggs upp i detaljer, i upprepade gester, i sättet som två människor kan varandra utantill. När Jude börjar förlora delar av sig själv och Emma ser det ske, är förlusten inte abstrakt.

Tempot halterar i den mellersta tredjedelen, och science fiction-maskineriet förblir medvetet tunt. Hartigan är inte intresserad av plågens mekanik; han är intresserad av vad det känns som att älska någon som håller på att försvinna.

Little Fish kom i februari 2021 med en pandemi-allegori som var nästan för uppenbar för att absorbera. Dess resonans har överlevt den tillfälligheten. Hartigan gjorde en film om den specifika skräcken i att se hur minnet — det vill säga identiteten, det vill säga kärleken — löser sig upp i någon man inte har råd att förlora. Det gör ont. Det är meningen.