The Takeover utgår från en fråga som filmen aldrig släpper: vem avgör att en hackare är etisk? Mel Bandison, spelad av Holly Mae Brood, kallar sig det själv, och ingen annan har intygat saken. När hon stoppar ett dataintrång på en högteknologisk, självkörande buss borde det räknas som en bragd. Men ingreppet slår samtidigt ut ett internationellt kriminellt nätverk, och nätverket gör henne till måltavla. Det som borde ha gjort henne till hjälte är just det som sätter henne i fara.

Regissören Annemarie van de Mond låter hela intrigen vila på en vändning som är lätt att återge. Mel pekas ut med en deepfake-video som ”visar” att hon mördar någon, och de som jagar henne får något som ser ut som ett bevis. Greppet är klokt valt, eftersom ingen behöver en teknisk genomgång för att förstå faran. De flesta av oss litar fortfarande mer på rörlig bild än på ett ord, och därför är insatsen tydlig redan från början.

Ordet självutnämnd bär mycket av filmens udd. Mel anser sig vara en etisk hacker, men det är hennes egen bedömning, och när hon anklagas för mord kan hon inte bara hänvisa till etiketten. Den som tar sig in i andras system, även i god tro, har svårare att göra sig trovärdig än det klassiska konspirationsoffret. Hennes goda gärning skyddar henne inte. Varje nytt steg måste hon ta i en situation som hon själv har satt i rörelse och som inte går att backa ur. Det är ett obekvämare utgångsläge än det vanliga, eftersom Mel aldrig får börja med rent bord, och som idé är det intressantare än den bekväma oskuld som thrillerhjältar brukar ha.

Filmen rör sig i tre genrer på en gång: action, kriminalfilm och thriller. Det lovar både fart och en gåta, och premissen är lätt att följa. En kvinna som är van att ta sig in i andra människors system hamnar i ett som hon inte kontrollerar. Den självkörande bussen passar som miljö för en berättelse om hur mycket vi litar på teknik, eftersom passagerarna lämnar ratten åt en maskin. Titeln går dessutom att läsa på två sätt. Man kan ta över ett fordons system, men man kan också ta över någon annans ansikte och lägga en handling i det som aldrig ägde rum. Det är titelns starkaste kort, och den spelar ut det innan första scenen.

Rollen som Mel ställer två nästan motsatta krav på Holly Mae Brood: säkerheten hos någon som behärskar sitt yrke och utsattheten hos någon som en hel organisation jagar. Om vi inte tror på den riktiga Mel har den falska ingen kraft, för en förfalskning gör bara ont när vi känner originalet. Brood måste alltså visa både kompetens och rädsla i samma scener. Det är i den spänningen som filmens trovärdighet avgörs, och det är en tung börda att lägga på en enda skådespelare.

Runt henne står en bred ensemble med bland andra Géza Weisz som Thomas Deen, Susan Radder som Roos, Frank Lammers som Buddy och Noortje Herlaar som Linde van Erp. Så många figurer kring en enda huvudperson ställer ett krav på berättelsen: den måste hela tiden hitta tillbaka till det som driver den. Hur kommer Mel ur en fälla som är byggd av hennes eget ansikte? Faye Kimmijser spelar den unga Mel, vilket antyder att filmen också vill säga något om var hennes självbild kommer ifrån, men det spåret kan jag bara läsa ut ur rollistan och inte ur synopsisen.

Deepfaken förändrar dessutom vad ett bevis är. Mel vet vem hon är, men skärmen säger något annat, och i en värld där bilder går att förfalska väger hennes ord lätt mot en inspelning. En inspelning behöver inte vara äkta för att bli trodd, och det är exakt Mels problem. Därmed blir det också en fråga om ansvar: Mel väljer själv att stoppa dataintrånget och får själv betala för valet. Jag hade önskat att filmen gav den tråden mer utrymme än genren brukar tillåta, eftersom den skulle ge hennes etikanspråk ett pris som publiken kan väga. Min slutsats är att idén är starkare än formen den har fått. Det är ett tydligt och tidsenligt grepp, och det räcker långt även när intrigen följer välbekanta spår.