Det klassiska problemet med varje seriös litterär filmatisering är interioriteteten. Robert Michael Pyles bok Where Bigfoot Walks lever i medvetandet snarare än i händelser — det är ett register över ensamma tankar, över det ordförråd en vetenskapsman bygger upp när han är ensam och inte kan sluta observera. Tom Putnam hittade en arkitektonisk lösning: han byggde filmen kring telefonsamtal och brev mellan Pyle, ensam i den avlägsna Gifford Pinchot National Forest i Washington, och hans fru Thea, som kämpar mot cancer hemma.

David Cross är bland annat en komiker av språket. Hans särskilda intelligens har alltid legat i gapet mellan vad människor säger och vad de menar. Putnam använder den intelligensen med precision i The Dark Divide. Cross Pyle är en man som använder det vetenskapliga ordförrådet för att hantera sorg: han namnger det han ser, katalogiserar det han hittar, för namngivning är den enda tillgängliga formen av kontroll. När namnen inte längre räcker till — när det som händer hemma överstiger taxonomin — spelar Cross den efterföljande tystnaden med den återhållsamhet som tillhör en skådespelare som vet att han inte behöver förklara allt. Det är inte den prestation man hade förväntat sig av honom. Det är, i efterhand, den som filmen krävde.

Debra Messing som Thea agerar i andra änden av dessa samtal: precis, ibland nästan klinisk, en kvinna som vet exakt vad hennes man behöver höra och vad han inte behöver höra. Hennes prestation är av det slag som är lätt att underskatta eftersom den inte annonserar sig — svårigheten att lyssna snarare än att tala, att vara rösten som håller ihop någon på avstånd.

Pyles bok är genuint delad mellan minutiöst ekologiskt register och halvallvarlig Bigfoot-undersökning, och manuset respekterar den dualiteten. Pyles villighet att hålla en hypotes öppen som hans vetenskapliga träning normalt sett skulle stänga ger filmens mest intressanta karaktärspsykologiska ögonblick: en man som konstitutionellt inte kan sluta söka efter det han inte kan bevisa — vilket är exakt hans position i förhållande till Thea.

The Dark Divide löser sig inte lätt in i genre eller dom. Det är en film organiserad kring vad David Cross gör med språket under tryck, och vad Debra Messing gör med lyssnandet. För tittare som läser film som de läser prosa erbjuder den det särskilda nöjet att se ett manus lösa ett formellt problem med omsorg och utan genvägar.