Name: Sitcom: A Memoir
Author: Chuck Lorre

Chuck Lorre, manusförfattaren och producenten bakom The Big Bang Theory och Two and a Half Men, ska snart ge ut en memoar om hur livet i sitcomvärlden blir till. När han i Jesse Tyler Fergusons podcast ”Dinner’s on Me” fick frågan om hur han tog sig igenom det ökända kaoset i manusförfattarnas rum på ”Roseanne”, berättade han ingen krigshistoria från komedivärlden. Han pratade om hyran.

”Eftersom jag hade haft, jag vet inte, 15 eller 20 år av fattigdom och hälsoproblem och allt möjligt, och jag tänkte inte gå tillbaka. Under inga omständigheter tänkte jag gå tillbaka till att kämpa för att få ihop hyran … Det var därför jag stod ut med det. 60–70-timmarsveckor, vecka efter vecka. Och det var illvilja. Total illvilja.”

Variety, som rapporterade om samtalet, ramar in det som en historia om Roseanne Barr, och Lorre ger den samma form. Enligt hans berättelse kom turbulensen ur stjärnans förakt för dem som skrev hennes repliker: hon ”avskydde att det fanns manusförfattare. I grunden avskydde hon att andra skrev orden hon skulle säga”. Barr hade blivit känd som ståuppkomiker och skrev sitt eget material. Lorres analys är nästan förstående: ”Den omställningen skulle inte ske.” Det är en sida av historien, berättad flera decennier senare av en manusförfattare som enligt sin Wikipedia-biografi till slut fick sparken från serien på grund av ”oförenliga kreativa meningsskiljaktigheter”.

Bekännelsen kommer i första meningen

Illviljan hamnar i rubriken. Men bekännelsen kommer först. Lorre säger inte att han stannade för hantverket, tittarsiffrorna eller chansen att lära sig av en stjärna. Han stannade för att han hade tillbringat femton eller tjugo år utan pengar och med dålig hälsa, och inte tänkte återvända dit. En showrunner av hans kaliber säger sällan sådant högt, eftersom det sätter ord på den uppgörelse som får arbetsplatser präglade av bestraffning att fortsätta fungera: de som befinner sig där har ofta inte råd att gå därifrån.

Bakgrunden till uttalandet stämmer. Lorre växte upp i Plainview i delstaten New York, där hans fars lunchkafé gick dåligt och pengarna var knappa. Han hoppade av college för att satsa på låtskrivandet, turnerade som gitarrist, skrev ”French Kissin”, som senare blev en brittisk hit för Deborah Harry, och tog animationsjobb på serier som Heathcliff innan sitcomvärlden släppte in honom. I åratal har han berättat offentligt om ulcerös kolit, depression och ångest. ”Hälsoproblem och allt möjligt” är ingen omskrivning.

Vad uppgörelsen gav

Uppgörelsen lönade sig. Tiden på ”Roseanne” imponerade så pass på producenterna att de gav honom hans första serie, Frannie’s Turn, som lades ner efter fem veckor. Sedan kom Grace Under Fire, Cybill, Dharma & Greg, Two and a Half Men, The Big Bang Theory, Mom, Young Sheldon och The Kominsky Method. Enligt förlaget har han skrivit närmare två tusen halvtimmesavsnitt av komedi. När Channing Dungey, chef för Warner Bros. Television, 2023 oroade sig för att sitcomen ”håller på att bli lite av en förlorad konstform”, svarade Lorre på ett av sina personliga slutkort efter eftertexterna: ”Nästa Chuck Lorre?! Vad i helsike är det för fel på den ni redan har?!”

Det där slutkortet visar samma person som gästen i podcasten. Kampen tog aldrig slut; den bytte bara skepnad. En gång sa han till Entertainment Weekly: ”På något djupt plan är jag programmerad att leta efter något att oroa mig för och grubbla över”, och han har sagt att om man placerar honom i paradiset hittar han ändå det enda som gör honom arg. Vid 73 års ålder fortsätter han att producera, och hans memoar Sitcom ges ut av Dey Street Books den 13 oktober. Den utlovar misslyckanden, beroende, havererade äktenskap och kronisk sjukdom som råmaterial till skämten.

Den svårare tolkningen

”Det var därför jag stod ut med det” är också meningen som alla som överlevt en brutal arbetsmiljö till slut säger – och de som överlever blir sedan människorna som leder nästa arbetsmiljö. Även på Lorres egna inspelningar uppstod konflikter, mest offentligt med Charlie Sheen. Produktionsstopp och offentliga angrepp från Sheen ledde till att han fick sparken från Two and a Half Men och stämde Lorre och Warner Bros. Bekännelsen säger oss inte om Lorres arbetsmiljöer var vänligare än den han själv uthärdade. Men den förklarar med ovanlig ärlighet varför så många manusförfattare aldrig lämnar de dåliga.

Illviljan hörde till arbetsmiljön. Rädslan handlade om hyran, och den överlevde båda.

Taggar: David Ellison, Chuck Lorre, the big bang theory, Charlie Sheen, Roseanne, Roseanne Barr