Margaret Simon är elva år och pratar med Gud som med en granne hon ännu inte har träffat. ”Är du där, Gud? Det är jag, Margaret”, börjar hon sina böner, och i de stunderna är Kelly Fremon Craigs Are You There God? It’s Me, Margaret. som tydligast: ett barn ställer en stor fråga på fullt allvar utan att veta vem som lyssnar.

Familjen flyttar från New York City till New Jerseys förorter. Modern är kristen och fadern judisk, och Margaret har vuxit upp utan att höra till någondera tron. Det gör henne fri, men också lite vilsen bland klasskamrater som verkar veta precis vad de är. Som skoluppgift börjar hon undersöka olika religioner, och hon hoppas att undersökningen ska ge henne ett svar. Farmodern Sylvia, spelad av Kathy Bates, tar med henne till gudstjänst under rosh hashana och hoppas att barnbarnet ska välja judendomen.

På den nya gatan möter Margaret grannflickan Nancy (Elle Graham). Nancy är självsäker och har åsikter om det mesta, kyssar inklusive. Margaret blir överväldigad av henne och charmad på samma gång, och blir överlycklig när hon får vara med i Nancys hemliga klubb. Där ingår också Gretchen (Katherine Mallen Kupferer) och Janie (Amari Alexis Price). Klubben kallas Pre-Teen Sensations, och på mötena pratar flickorna om pojkar, behåar och mens. De gör också övningar för att få större bröst och ramsar ”We must, we must, we must increase our bust!”. Scenen är rolig just för att ingen av dem skämtar. Flickorna menar det så allvarligt att man som åskådare både skrattar och känner igen sig.

Abby Ryder Fortson är med i nästan varje scen, och hon gör Margaret varken söt eller förtidigt vis. Oron och nyfikenheten får ta plats, och bönerna fungerar som små samtal där hon vågar säga det hon inte säger till någon annan. Därför känns filmen aldrig som en lektion: frågorna kommer från ett barn, inte från ett manus som vill upplysa.

Rachel McAdams spelar modern Barbara och ger henne en vardagsvärme som aldrig blir slätstruken. Benny Safdie är Herbert, Margarets far, lågmäld och närvarande. Kathy Bates gör Sylvia både rolig och krävande, en farmor som älskar sitt barnbarn och därför vill ha något av henne. Margarets frågor om tro hänger inte i luften, för de rör något som faktiskt skaver mellan generationerna, inte minst när Barbaras konservativt kristna föräldrar kommer på besök.

Filmen är inte felfri. Bipersonerna är ibland tecknade med breda penseldrag, och en del av humorn i klubbscenerna blir lite för tillrättalagd, som om en poäng ska hamras in. Det skaver mest när resten av filmen är så lyhörd. Men det är en liten invändning mot en film som vågar låta vardagen vara dramatik nog.

Kelly Fremon Craig skrev manuset själv och regisserade. Hon håller sig nära Judy Blumes roman från 1970 utan att låsa fast sig vid den. Det 70-tal som skildras är trovärdigt, och ändå känns Margarets frågor aktuella. Att vänta på sin första mens, att undra om man är normal och att jämföra sig med klasskamrater är inte tidsbundet.

Det mest träffande i berättelsen är hur vänskap och rykten hänger ihop. Margaret avundas Laura Danker, som redan har fått kurvor, och flickorna i klubben sprider skvaller om henne. När Margaret får veta mer om Laura inser hon vad skvallret har kostat. Pojkarna är lika förvirrade. Under en fest får Margaret sin första kyss i leken ”två minuter i garderoben”. Det är en pinsam och ömsint scen. Och när Nancys påstående om sin första mens visar sig vara en lögn avslöjas hur mycket press det finns att verka mer erfaren än man är.

Judy Blume har sagt att hon inte skrev boken självbiografiskt, men att Margaret ligger nära flickan hon själv var, och att hon som barn hade ett personligt förhållande till Gud som hade lite med organiserad religion att göra. Filmen delar den hållningen. Den gör ingen religion till facit och inget tvivel till ett problem, utan låter en elvaåring fråga utan att få färdiga svar. Det passar både dem som växte upp med boken och dem som möter Margaret för första gången.