James Toback öppnar An Imperfect Murder med Bosch och Brahms. Innan ett enda ord har sagts placerar sig filmen i en tradition av målad moral — medeltida hierarkier av synd och konsekvens, begär och dess pris fångade i olja på trä. Löftet är stort. Det som följer är 71 minuter av en film som inte lever upp till det löftet.

Premissen är enkel: Vera Lockman (Sienna Miller), en framgångsrik skådespelerska i New York, vaknar ur en mardröm där hon dödade sin ex-pojkvän, en knarkhandlare, och finner att gränsen mellan mardrömmen och föregående natt är tunnare än hon trott. Filmens naturliga ämne — hur skuld ser ut när man inte längre kan avgöra om man förtjänat den — skulle räcka till något mer substantiellt än 71 minuter. Toback väljer att kretsa kring materialet snarare än att konfrontera det.

Miller är skälet att stanna till slutet. Hon ger Vera ett inre liv som manuset till stor del nekar henne. Scenerna där Vera mäter avståndet mellan mardrömmen och verkligheten är filmens skarpast skrivna.

Charles Grodin — i vad som skulle bli hans sista filmroll innan han dog i maj 2021 — spelar Arthur, en gestalt av gammaldags sinnesro som träder in i Veras liv som något mellan förtrogen och filosofisk resonansbotten. Grodin bebor den med en aktörens ekonomi som gör det tydligt vad biografen förlorar när det förlorar skådespelere som han. Alec Baldwin hittar den ironiska registern som rollen som utredare kräver.

Thrillermekaniken bygger aldrig upp verklig spänning. Vad Vera faktiskt gjort intresserar Toback mindre än vad hon tänker på det. An Imperfect Murder är värd att se en gång, för Millers insats och för den särskilda tyngd det innebär att se Grodin i hans sista roll. Klyftan mellan vad filmen lovar och vad den levererar är filmen.