Mer än två decennier senare anländer Darren Aronofskys andra långfilm fortfarande som en utmaning. Requiem for a Dream tar fyra människor — en ensam änka, hennes son, hans flickvän och hans bäste vän — och följer var och ens privata hopp tills det ruttnar i samma kemiska hunger. Bygd på Hubert Selby Jr.:s roman förblir den en av få berättelser om beroende som vägrar både moralpredikan och rännstenens romantik.

Det som består är inte ämnet utan formen. Aronofsky och hans klippare syr ihop filmen till en slinga av rituella gester — pupillen som vidgas, skeden, sedeln — tills fallet inte längre berättas utan klipps rakt in i tittarens nervsystem. Du ser inte dessa människor falla: du faller med dem, klipp för klipp.

En nedstigning byggd i klipprummet

Darren Aronofsky filmade stora delar med en SnorriCam fastspänd på skådespelarnas kroppar: världen vacklar medan gestalten sitter fastnaglad i bildens mitt — ruset som bokstavlig grammatik. Det berömda hiphopmontaget av perkussiva mikroklipp var årets mest kopierade teknik, och Clint Mansells stråktema Lux Aeterna, framfört av Kronos Quartet, plundrades av trailerbranschen i ett helt decennium.

Ställ den bredvid Pi, hans debut för 60 000 dollar, och släktskapet är uppenbart: samma paranoida rytm, samma besatthet av ett sinne som äter sig självt, nu med budget och ett bredare sår. Få andrafilmer förkunnar en så fullständig känslighet.

Den litterära släktlinjen och rollen som bär den

Selbys prosa hör till de konstgjorda paradisens tradition som går tillbaka till Thomas De Quinceys En engelsk opieätares bekännelser: drömmen som lovar transcendens och levererar en räkning. Där Trainspotting fann galghumor och Panik i Needle Park dokumentär kyla väljer Requiem operan och ordnar sig i sommar, höst och vinter så att kemin blir tragedins kalender.

Allt vilar på Ellen Burstyn som Sara Goldfarb: manin kring bantningspillren, den röda klänningen som inte längre går att knäppa, kylskåpet som till slut kastar sig fram. Hon fick en Oscarsnominering och förlorade, en av Akademiens mer kända missar. Runt henne spelar Jared Leto och Jennifer Connelly det unga paret utan någon fåfänga kvar att skydda, medan Marlon Wayans, komikern, ger filmens mänskligaste ton.

Vårt omdöme

MCM-betyget landar på 8,9. Hantverk, skådespeleri och originalitet är nära nog felfria; den enda invändningen är skoningslösheten: Requiem tar dig i strupen och släpper aldrig trycket, källan både till dess kraft och till varför många beundrar den en gång och sedan håller avstånd för alltid. En milstolpe, och en hård: beroendefilmen som alla citerar och få vågar se om.