Filmen inleds med ett bröllop, och gästlistan säger mer än vigsellöftena. Från Lauras sida är det bara bästa vännen Olga som tar sig till Italien. Massimo är maffiamedlem och litar inte på att han skulle kunna dölja det för Lauras familj om de kom, så de stannar hemma. Äktenskapet börjar med något som utelämnas, och Laura har en egen hemlighet. Hon berättar för Olga om missfallet efter olyckan i slutet av den första filmen, men bestämmer sig sedan för att aldrig säga något till Massimo, rädd för den vendetta han skulle kunna inleda. Två hemligheter, ett nygift par. Det är den bästa premiss 365 Days: This Day har att erbjuda, men regissörerna Barbara Białowąs och Tomasz Mandes parkerar den i öppningsscenerna och ger sig sedan ut på jakt efter något mer högljutt.

Smekmånaden varar några dagar. När paret kommer hem hittar de Olga och Massimos högra hand Domenico (Otar Saralidze) i en komprometterande situation – ett lättsamt ögonblick som kommer så nära filmen någonsin kommer att vara rolig på ett okomplicerat sätt. Sedan börjar äktenskapet knaka. Massimo (Michele Morrone) är upptagen med jobbet, Laura (Anna-Maria Sieklucka) har inget att göra, grälen blir en del av vardagen och hennes uppmärksamhet glider över till trädgårdsmästaren Nacho (Simone Susinna). Filmen vill att den här dragningen ska uppfattas som begär. På skärmen känns den snarare som en notering i schemat: handlingen kräver att Laura lämnar huset, så det gör hon. På en fest i huset tror Laura att hon ser Massimo med hans ex, Anna (Natasza Urbańska), och går därifrån. Hon stöter på Nacho, och de två ger sig av tillsammans till en ö.

Sieklucka är den som håller ihop den här delen av filmen. Hon spelar varje vändning med full kraft och en gravallvarlig min, vilket förmodligen är det enda rimliga sättet att reagera på materialet. Ju mer manuset staplar på, desto mer sevärt blir hennes allvar. På ön gör Laura sig hemmastadd och drömmer om Nacho medan Massimo, förbryllad, letar efter henne, och berättelsen står mest och stampar. Sedan berättar Nacho att hans far leder maffiagänget som är Massimos rival. Laura blir chockad och känner sig sviken, men följer ändå med honom. Det där ”ändå” var punkten då jag slutade tro på något av det som hände. Filmen låter henne gå från svek till samtycke i ett enda klipp och visar aldrig vad som fick henne att ändra sig.

Tvillingen dyker upp sent. Adriano, Massimos frånvarande och instabile bror, är mannen som Nachos far hellre skulle se styra den sicilianska familjen. Han är också mannen Laura såg med Anna på festen och tog för sin make. Därmed bygger festen, flykten och vistelsen på ön alla på en förväxling som vi får höra talas om först när skadan redan är skedd. I en mer pulpig och snabbare film hade det kunnat vara riktigt underhållande. Här känns det som om mattan rycks undan efter att publiken tillbringat större delen av filmen med att gå på den. Morrone spelar båda bröderna, och manuset ger honom knappt mer än en etikett för att skilja dem åt: maken och den instabile.

Mot slutet kommer handlingen äntligen i rörelse, och då går det fort. Adriano håller Laura fången – hon hade aldrig ens hört talas om honom. Massimo och Nacho, som hela tiden varit rivaler, ger sig in för att rädda henne. Hon flyr, men skjuts av Anna och Adriano, som sedan skjuts ihjäl av Massimo och Nacho. Nacho ger sig av. Laura hamnar i Massimos armar, och hennes öde är oklart. Den öppna slutscenen bäddade för en uppföljare, som kom snabbt: The Next 365 Days hade premiär den 19 augusti 2022, mindre än fyra månader efter att den här filmen kom till Netflix den 27 april.

Runt Sieklucka får resten av ensemblen inte mycket att göra. Susinna ska på samma gång vara trädgårdsmästare, son till en rivaliserande boss och räddare, men framstår ändå mest som ett redskap för att flytta Laura från ett hus till ett annat. Magdalena Lamparskas Olga är den lojala vännen och inte mycket mer – ett slöseri med den enda rollfiguren som känner till Lauras hemlighet.

Filmen bygger på den andra romanen i Blanka Lipińskas trilogi. Inspelningen inleddes i maj 2021 i Italien och Polen, efter att en planerad start 2020 på Sicilien och i Polen skjutits upp på grund av pandemin. Förseningen gjorde inget för manuset, som fortfarande rycker från den ena händelsen till den nästa. Kritikerna var nästan enhälligt negativa. I en recension på Metacritic kallas den ”knappt en film”, ”senkapitalismens känslomässigt bankrutta id, en hjärndöd dimma av koreograferat sex och nonsensartade slagsmål”. Det är hårda ord, och de träffar inte riktigt mitt eget klagomål, som är mindre och sorgligare. Öppningen rymmer en idé: ett äktenskap som hålls samman av två saker som ingen kan säga högt. Men filmen släpper den idén för en tvilling, en fest och en eldstrid. I slutet ligger en skadad kvinna i armarna på en make som vi knappt fått se som något annat än en man med fullt upp.