365 Days: This Day öppnar med ett bröllop. Anna-Maria Sieklucka som Laura Torricelli och Michele Morrone som Massimo gifter sig, och bilden är precis så välpolerad som man väntar sig, men ingenting i den säger något om vilka de två är. Filmen är uppföljaren till 365 Days, bygger på den andra romanen i Blanka Lipińskas trilogi och släpptes på Netflix den 27 april 2022. Precis som föregångaren sågades den av kritikerna, nästan unisont.

Regissörerna Barbara Białowąs och Tomasz Mandes tar oss tillbaka till Lauras och Massimos värld. Laura har förlorat barnet efter olyckan i slutet av den första filmen. Bara hennes bästa vän Olga reser till Italien för bröllopet, eftersom Massimo är rädd att han inte skulle kunna dölja för Lauras familj att han är maffioso. Laura berättar om missfallet för Olga men inte för Massimo, eftersom hon fruktar hans hämnd. Det är filmens starkaste idé, en hemlighet mitt i ett nygift äktenskap, och den släpps nästan direkt. I stället kör äktenskapet fast. Laura har ingenting att göra medan Massimo arbetar, grälen blir dagliga, och hon dras mot trädgårdsmästaren Nacho.

Sedan går det fort. På en fest hemma hos paret tror Laura sig se Massimo ligga med exflickvännen Anna. Hon lämnar huset och flyr med Nacho till en ö. Det hon har sett var i själva verket Adriano, Massimos främmande och labila tvillingbror, men det får varken hon eller publiken veta förrän långt senare. Massimo förstår inte vad som har hänt och börjar leta efter henne, men hans sökande får mindre tid på duken än hennes dagar på ön. Där trivs Laura och drömmer om sex med Nacho, och drömmarna får mer utrymme än hennes sorg. När Nacho berättar att hans far leder Massimos rivaliserande maffiaband känner hon sig svikad, men följer med ändå. Varför hon gör det förklaras aldrig på ett sätt som håller. Relationen mellan Laura och Nacho är lika slarvigt byggd som resten.

Morrone har som Massimo lite att arbeta med, eftersom rollen mest går ut på att han jobbar och blir svartsjuk. Sieklucka har mer att bita i. Hennes Laura är rastlös, ensam och sörjande, och scenen där hon anförtror sig åt Olga är den enda där filmen stannar kvar hos henne. Simone Susinna spelar Nacho, den mystiske mannen som dyker upp i hennes liv för att vinna hennes förtroende. Figuren är så tunt tecknad att det knappast är skådespelarens fel.

Slutet är den enda delen där berättelsen hänger ihop, även om den är överlastad. Laura hålls fången av Adriano, som hon inte visste fanns, och det avslöjas att hon miste barnet i tunnelolyckan. Hon springer och blir skjuten av Anna och Adriano, som i sin tur skjuts ihjäl av Massimo och Nacho, två män som hela tiden varit rivaler. Nacho går, och Laura blir liggande i Massimos armar med oklart öde. Adriano kommer in så sent att han knappast hinner bli mer än en vändning, och filmen slutar på en cliffhanger i stället för på något den har byggt upp.

Inspelningen började i maj 2021 i Italien och Polen. Den var från början planerad till 2020, med Sicilien och Polen som platser, men sköts upp på grund av covid-19-pandemin. Uppskjutandet förklarar ändå inte varför så mycket i manuset saknar motiv. En recensent på Metacritic kallade filmen ”knappt en film” och ”en hjärndöd dimma av koreograferat sex och obegripliga slagsmål”. Det är hårt, men jag förstår impulsen. Sexscenerna tar den plats som karaktärsutvecklingen borde ha haft, och striderna är svåra att följa eftersom motiven bakom dem aldrig blir tydliga.

Sieklucka gör vad hon kan med en Laura som växlar mellan uttråkad och förvirrad, men en enda välskriven scen bär inte en hel film. Sista bilden visar Laura i Massimos armar, och frågan om hon överlever ställs till en publik som aldrig fått veta vad hon egentligen ville.