Milo Rau, den schweiziske dramatikern som spelar upp historien igen med dem som levde den

Milo Rau

Photo: C.Stadler/Bwag / CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Född	25 januari 1977 Bern, Switzerland
Yrke	Dramatiker och essäist
Priser	Berner Literaturpreis · Peter-Weiss-Preis · Gerty-Spies-Literaturpreis · Bolero Short-Story-Preis · Hörspielpreis der Kriegsblinden

När Wiener Festwochen fyllde 75 i våras öppnade festivalens konstnärlige ledare jubileumsupplagan med en föreställning utan manus. Das beste Stück aller Zeiten, som hade premiär på öppningskvällen i Hall E på Wiens MuseumsQuartier, var en revy över festivalens gemensamma minne, byggd kring ett körschema, amatörer och ögonvittnen. Den avslutades med hologram av George Tabori, Luc Bondy och René Pollesch. Kritikerna var svala. Att kvällen över huvud taget blev av säger en hel del om Milo Rau, den schweiziske dramatiker, regissör och essäist som i två decennier hävdat att teatern inte bara ska skildra verkligheten, utan iscensätta den på nytt – helst tillsammans med dem som själva upplevt den.

Rau föddes i Bern. Hans fars judiska familj hade lämnat Tyskland och flyttat till Schweiz strax före andra världskriget; moderns familj, familjen Larese, hade italienska rötter. Fram till 18 års ålder hette han Milo Larese, men tog sedan sin fars efternamn eftersom han tyckte att det egna lät alltför romantiskt. Han studerade sociologi, tyska och romanska språk i Paris, Zürich och Berlin, där Tzvetan Todorov och Pierre Bourdieu hörde till hans lärare. Som 20-åring reste han som reporter till Chiapas och Kuba, och började kort därefter skriva för Neue Zürcher Zeitung. Reporter vanorna blev kvar: fältarbetet, intervjun, utskriften.

Han föddes den 25 januari 1977. År 2007 grundade han International Institute of Political Murder, ett teater- och filmbolag som startades för att producera Die letzten Tage der Ceausescus, en återskapelse av rättegången mot Nicolae och Elena Ceaușescu 1989, byggd på vittnesmål från människor som varit där – däribland en av soldaterna som sköt dem. Några dagar före premiären i Bukarest trängde parets svärson in på repetitionerna och hävdade att familjenamnet var ett varumärke. Föreställningen lades ned efter två föreställningar på Odeon Theatre. Den flyttade vidare till Berlins Hebbel am Ufer och sedan till Avignon, och Rau gav ut manuset som bok. Mönstret var etablerat: research, återskapande, skandal, bok.

Hate Radio (2011) återskapade den rwandiska radiostation vars sändningar eldade på folkmordet 1994. Föreställningen bjöds in till Berliner Theatertreffen, och radioteaterversionen vann Hörspielpreis der Kriegsblinden 2014. År 2013 kom The Moscow Trials, som ryska myndigheter stormade, och The Zurich Trials, iscensatta förhandlingar där verkliga advokater argumenterade i verkliga rättsfall. Två år senare samlade han i Bukavu i östra Kongo sextio offer, förövare, vittnen och analytiker med erfarenhet av det andra Kongokriget till The Congo Tribunal, en förhandling om gruvindustrin som The Guardian kallade kanske ”den mest ambitiösa politiska teater som någonsin satts upp”. Förhandlingen ledde indirekt till att två ministrar avgick.

Five Easy Pieces (2016), där barnskådespelare gestaltar den belgiske mördaren Marc Dutrouxs brott, befäste hans rykte som ”skandalregissör”. Föreställningar ställdes in eller censurerades i Singapore och i flera tyska städer, men verket blev den första utländska produktionen att få det belgiska teaterkritikerförbundets särskilda jurypris och bjöds in till Theatertreffen 2017. År 2018 frågade The New York Times om han verkligen var teaterns mest kontroversielle regissör.

Samma år tog han över NTGent i Gent och publicerade ett manifest i tio punkter, ”Ghent Manifesto”. Den mest citerade formuleringen lyder: ”Det handlar inte längre bara om att skildra världen. Det handlar om att förändra den.” Manifestet publicerades i Globaler Realismus, den första boken i serien Golden Book, som han redigerade tillsammans med det Berlinbaserade förlaget Verbrecher Verlag. Åren i Gent resulterade i Lam Gods, med Van Eyck-brödernas altartavla som utgångspunkt; La Reprise. Histoire(s) du théâtre (I), om det homofobiska mordet på Ihsane Jarfi i Liège, som spelades på Edinburgh International Festival 2019; Orestes in Mosul, repeterad och filmad i den irakiska staden; och Antigone in the Amazon (2023), skapad i den brasilianska delstaten Pará tillsammans med de jordlösas rörelse.

Böckerna är lika viktiga som föreställningarna. Rau började som prosaförfattare och vann Boleros novellpris 2001. De flesta av hans scenverk finns också utgivna i bokform. Bland essäerna finns Was tun? Kritik der postmodernen Vernunft (2013), Das geschichtliche Gefühl (2019), som bygger på hans föreläsningar om dramatikens poetik i Saarbrücken 2017, samlingen Grundsätzlich unvorbereitet (2021) och Die Rückeroberung der Zukunft (2023), utgiven av Rowohlt. Sedan 2017 har han suttit i panelen i schweiziska tv-programmet Literaturclub. Litterära juryer har också uppmärksammat honom: Berner Literaturpreis 2016, Peter Weiss Prize 2017 och Gerty Spies litteraturpris 2020. Alla texter har inte åldrats väl. En samling tal och essäer från 2025, Widerstand hat keine Form, Widerstand ist die Form, drogs tillbaka efter att en domstol i Wien dömt mot förlaget i en tvist om ett avsnitt om en tidigare österrikisk partiledare. Rau och Verbrecher tog tillbaka påståendet och bad om ursäkt.

Wien har varit hans scen sedan juli 2023. Vid sin första Festwochen, 2024, utropade han en ”Fri republik Wien” med en egen författning. År 2025 bearbetade han Elfriede Jelineks Burgtheater tillsammans med sin ensemble och skapade, ihop med den franska författaren Servane Dècle, The Pelicot Trial. Verket byggde på domstolsrapporter, psykiatriska utlåtanden och vittnesmål i fallet Gisèle Pelicot, eftersom det varit förbjudet att spela in förhandlingarna. Föreställningen hade premiär i Wien den 18 juni 2025. En månad senare framförde ett femtiotal medverkande den i Cloître des Carmes under Festival d’Avignon, där skådespelare som Ariane Ascaride läste Gisèle Pelicots ord.

Tempot har inte mattats av. I januari hade Rage premiär på Dramaten i Stockholm. I februari satte han upp Prozess gegen Deutschland, en tre dagar lång rättegång utan manus på Hamburgs Thalia Theater, med en jury bestående av sju medborgare. I maj kom jubileumsupplagan av Festwochen. Rau har kontrakt i Wien till 2028, och staden måste utlysa tjänsten i höst och avgöra om han ska få stanna i ytterligare fem år. Kulturansvariga Veronica Kaup-Hasler har sagt att han fortfarande har hennes förtroende. Nästa punkt i kalendern är opera: en ny uppsättning av Alceste på Staatsoper Stuttgart under säsongen 2026/27. Oavsett vad Wien beslutar kommer Rau att fortsätta ställa världen inför rätta – och sedan skriva ned domen.

Taggar: dramatiker, Milo Rau, The Pelicot Trial, Elfriede Jelinek, Five Easy Pieces, Hate Radio