Fotboll

Kenny Dalglish – skotten som vann allt med Liverpool och sedan inte orkade mer

Penelope H. Fritz
Lägg till oss på Google
Kenny Dalglish
Kenny Dalglish
Photo: Unknown authorUnknown author / Public domain, via Wikimedia Commons
Född4 mars 1951
Glasgow, Scotland
YrkeFotbollsspelare och fotbollstränare
TitlarSkotska ligan ×4 · Skotska cupen ×4 · Champions League-finalen 1978 · Uefa Champions League ×3 · league · FA Cup · Premier League 1995 · League Cup
Individuella priserLedamot av Brittiska imperieorden · Knight Bachelor

Med Liverpool i serieledning och en omspelsmatch i FA-cupen mot Everton kvar att spela satte sig Kenny Dalglish framför journalisterna och berättade att han inte orkade fortsätta. Den mest meriterade gestalten i klubbens historia skyllde varken på en formsvacka eller på ett gräl med styrelsen. Han sa att han hade pressat sig själv till bristningsgränsen och att det hade varit fel att låta folk tro att allt stod rätt till med honom. Fotbollsvärlden hade sedan länge gjort honom till den torre glasgowbon som aldrig blottade sig. Det beslut som kommit att definiera honom är det enda ögonblick då han lät den bilden spricka.

Resten av historien brukar berättas som en uppräkning av medaljer, och den uppräkningen är verklig. Han efterträdde Kevin Keegan två gånger, först som anfallare på Anfield och sedan som manager på St James’ Park, vilket är ett märkligt sätt att tillbringa en karriär: att ärva den mest älskade mannen i huset och förväntas få folk att glömma honom. I Liverpool lyckades det så fullständigt att supportrarna fortfarande kallar honom King Kenny. I Newcastle gick det inte.

Kenneth Mathieson Dalglish föddes den 4 mars 1951 i Dalmarnock i Glasgows East End, som son till en ingenjör. Han växte upp i Milton och från fjorton års ålder i ett nybyggt höghus i Ibrox med utsikt över arenan där Rangers spelade, klubben han höll på som pojke. Han började som målvakt i lågstadiet, gick på provspel hos West Ham United och Liverpool 1966 utan att få kontrakt och skrev på för Celtic året därpå. Klubben lånade ut honom till Cumbernauld United, där han gjorde 37 mål samtidigt som han gick i lära som snickare, innan Jock Stein lät honom bli proffs.

I Celtic växte han ut till lagets bäste målskytt och så småningom dess lagkapten, och han vann fyra skotska ligatitlar och fyra skotska cuper. I augusti 1977 betalade Bob Paisley en brittisk rekordsumma på 440 000 pund för att ta honom till Liverpool som Keegans efterträdare. Celticsupportrarna buade ut honom när han återvände till Parkhead för Steins hyllningsmatch ett år senare. Liverpools supportrar fick aldrig anledning att göra detsamma.

Hans första säsong avslutades med det enda målet i Europacupfinalen 1978 mot Club Brugge på Wembley. Under de följande sju åren, till stor del sida vid sida med Ian Rush, vann han sex ligatitlar och tre Europacuper, och fotbollsjournalisterna utsåg honom till årets spelare 1979 och 1983 – samma år som hans kolleger röstade fram honom till PFA:s Players’ Player of the Year och han slutade tvåa i omröstningen om Ballon d’Or. För Skottland gjorde han rekordmånga 102 landskamper och 30 mål, en siffra han fortfarande delar med Denis Law, och han spelade fyra VM-turneringar men missade 1986 års mästerskap på grund av skada.

När Joe Fagan drog sig tillbaka 1985, i skuggan av Heyselkatastrofen, gjorde Liverpool Dalglish till spelande manager. Under hans första säsong vann klubben dubbeln, ligan och FA-cupen, och målet han själv gjorde på Stamford Bridge i sista omgången säkrade titeln. Sedan kom Hillsborough. Nittiosju Liverpoolsupportrar dog efter trängseln vid FA-cupens semifinal i april 1989, och Dalglish gick på begravning efter begravning, fyra av dem på en och samma dag. Han sa nästan ingenting offentligt om det på tjugo år, tills han 2009 uttryckte sitt beklagande över att avsparken inte hade skjutits upp.

Han avgick den 22 februari 1991, två dagar efter en 4–4-match på Goodison Park där Liverpool släppte ledningen fyra gånger. Den romantiska tolkningen av det som följde ser hans senare karriär som en efterklang av den första sejouren, och den smickrar honom. I Blackburn Rovers, finansierat av mångmiljonären och ägaren Jack Walker, tog han sig från andradivisionen till Premier League-titeln 1995. I Newcastle monterade han ner ett lag som hade slutat tvåa, sålde Peter Beardsley, Les Ferdinand och David Ginola och värvade spelare som sedan länge passerat sina bästa år; klubben föll till 13:e plats och han fick sparken två matcher in på den följande säsongen. Hans återkomst till Liverpool i januari 2011 gav en ligacuptitel, klubbens första trofé på sex år, och en åttondeplats. Den gav också hans mest skadliga episod: hans offentliga försvar av Luis Suárez efter att anfallaren stängts av i åtta matcher för rasistiska glåpord mot Patrice Evra, och en ursäkt – när Suárez senare vägrade ta Evra i hand – som kom först efter att klubbens ägare hade ingripit. Lojalitet hade alltid varit hans styrka som manager. Den säsongen blev den hans blinda fläck, och han fick lämna i maj 2012.

Utanför sidlinjen var det mest bestående han byggde inte ett lag. Efter att hans hustru Marina behandlats för bröstcancer 2003 startade paret Marina Dalglish Appeal, som har samlat in mer än 13 miljoner pund till cancervård i Merseyside. De har varit gifta sedan 1974 och har fyra barn, bland dem Kelly, som är fotbollskommentator, och Paul, som spelade professionellt. Liverpool tog tillbaka honom som icke-verkställande styrelseledamot 2013, döpte om Centenary Stand efter honom 2017, och året därpå blev han adlad för sina insatser för fotbollen, välgörenheten och staden Liverpool. Han tillägnade utmärkelsen Stein, Bill Shankly och Paisley och sa att han kände sig en aning generad. BBC gav honom priset för livsgärning vid Sports Personality of the Year i december 2023.

2025 släppte Asif Kapadia en dokumentär om honom, berättad av Dalglish själv, som hade premiär på filmfestivalen i Rom och kom till Prime Video i Storbritannien och Irland i november samma år. Dess berättelse sträcker sig från Celtic till avgången och slutar där. Det senaste året har varit tyngre. I juni 2026 berättade han, efter att ett inlägg i sociala medier publicerats tidigare än han avsett, att han behandlades för cancer och att behandlingen gick bra. I juli dog Keegan, 75 år gammal, och Dalglish kallade honom en av de allra bästa spelarna i sin generation och en varm och hederlig människa. I augusti tilldelade spelarfacket Professional Footballers’ Association honom sitt Merit Award för hans insatser både som spelare och manager.

Hans egna memoarer, My Liverpool Home, skrivna tillsammans med Henry Winter, kom ut 2010, före den andra sejouren och långt före sjukdomen. Mannen som skildras där är fortfarande den som fotbollen föredrar: orubblig, osentimental, alltid med full kontroll. Kapadias film, som slutar vid den där presskonferensen, för fram ett annat resonemang, och det är det mer intressanta. Anfallaren som FourFourTwo en gång rankade som den bäste i brittisk efterkrigsfotboll minns allra tydligast för dagen då han sa att han inte hade något mer att ge.

Taggar: , , , , ,

Lägg till oss på Google

Diskussion

Det finns 0 kommentarer.